Av någon outtalad anledning blev den här bloggen inte kasserad i samband med att livet rullade. Det har gått några år sedan jag skrev något senast, men jag fick vackert påminna mig själv om att packa upp ryggsäcken igen. Då kom tanken på att logga in här igen. Läste igenom litegrann av vad jag skrivit tidigare. Försöker påminna mig själv om att jag har rätt till vartenda tanke och känsla som finns nerskrivet. Även om de tycks främmande och lite starka idag. Men jag kan för inget i världen ta tillbaka vad jag kände just då. Och det kan heller ingen annan ta ifrån mig. Det var min upplevelse och den var stark. Den var stark av en anledning.

Jag känner en inre frid och en kraft att få igång min tankeverksamhet och printa ner mina nya erfarenheter. Det som jag upplevt tidigare har nog också del i att det blev som det blev nu. Jag kraschade till sist. Livet lekte, jag körde på för fort och glömde att tanka. Som så oftast är så kommer sällan en olycka ensam, så det har hänt så ofantligt mycket i mitt liv. Jag tror inte många kan föreställa sig vad, men jag vet att jag återigen kommer stå där på andra sidan och känna mig som en segrare. Igen. För jag är en överlevare hur mörkt det än ter sig. Min svaghet är att jag sluter in mig, jag tystnar när jag borde  prata. Och mycket av det som händer är konsekvenser för att jag själv inte varit tillräckligt snäll mot mig själv. Men jag vet vad jag haft för förutsättningar. Och utifrån dem så kan jag inget annat än att vara förlåta mig själv. Jag är säker på att det här en dag kommer bli något bra. Det kommer göra mig till en ännu bättre människa. Och jag hoppas på att jag kommer bli än mer ödmjuk inför livet.

Nu vill jag återigen ta tag i skrivandet. Allt för att jag, återigen, ska få gå en ljusare framtid till mötes. Ibland måste man stanna upp, se sig om efter lösningar och försöka förändra situationen. Nu är det dags. Det är ingen annan som kan laga mig, utan jag måste ta mig igenom det här själv. Jag ser framemot att faktiskt ta mig igenom det som varit och är och längtar att få känna mig fri. För ensamheten och de tankar jag bär på äter upp mig inifrån om jag låter det fortsätta.

Jag trycker det undan mig, mår rätt bra. Livet är fantastiskt och det är verkligen min tid. Men såhär i allhelgonatid kommer allt ikapp. Bara jag tänker på det så kommer tårarna. Såret rivs upp igen, blöder. Och det gör så ont i hjärtat. Jag gråter precis sådär som under den tunga tiden. Och samtidigt undrar jag varför. För vem gråter jag? För min egen skull? För att livet förändrades? För att jag saknar min 10-veckors foster i magen? Eller för att kära mormor för alltid är borta? För att exet, som jag älskade, dumpade mig sådär plötsligt och jag saknar honom?

Ibland, när de där känslorna kommer, så känns det som att jag bara inbillat mig om att allt är färdigbearbetat. Det gör så fruktansvärt ont och det känns som om det hände igår. Samtidigt vet jag att jag måste gå vidare, vilket jag gjort. Det är verkligen min tid nu. Hela året har allt gått min väg. Livet har lett mot mig. Men ibland kommer känslorna tillbaka och väcker det onda till liv.

Förra året tog jag mig till minneslunden. Den minneslund där jag tror att mitt foster finns. Jag tände ett ljus för både den och min kära mormor. Det var väldigt jobbigt att se alla ljusen, att känna den där tunga sorgen. Jag bröt ihop. Den tunga sorgen jag burit på är något jag önskar att jag sluppit erfara. Därför undviker jag det i år. Istället tänder jag ljus hemma.

Idag tänder jag ljus för de jag mist. De som jag önskar jag hade kvar i livet, som jag saknar så otroligt mycket. Och jag tänder ett ljus för den jag aldrig fick träffa, den som förändrade mitt liv trots det, den som jag valde bort. Den som skulle förändra mitt liv om den fått leva och som förändrade mitt liv fastän den inte fick leva. 

Åren rullar på. Idag "firar" jag att jag varit singel i fyra år. Jag saknar honom inte, jag vill inte ha tillbaka honom. Men den där kvällen för fyra år sedan var det något som förstördes. Något gick sönder i mig. Inte bara det med aborten, utan den där tilliten man har delar med någon. Den där känslan av att han är mitt allt, jag är hans allt. Drömmen om kärlekens "och så levde de lyckliga i alla sina dagar" som försvann. och någonstans inom mig är något förstört. Krossat. Och när jag gråter finns ett tomrum, ett hål i hjärtat, som gör fysiskt ont. Det är inte tomrummet efter honom utan det han gav mig. Som jag valde bort. Allt liksom hänger samman.

jag har svårt att tro på kärleken idag. Och jag tror att jag gör allt i min makt för att skydda mig från den. Jag måste öppna upp, måste våga igen. För jag vet att den finns där om jag bara vågar. Någongång i framtiden tror jag det finns någon som kan ge mig allt det där jag saknar. och jag längtar till den dagen jag inser att jag faktiskt gjorde det... Litade på en kille igen Och gav honom en ärlig chans. Och förhoppningsvis håller det den gången. 

Årsdagar är dagar då man tar fram minnen. De väcker härliga minnen till liv, de påminner om det jobbiga man gått igenom. Jag går in och läser på bloggen och upptäcker att jag inte alls skrivit så mycket de senaste två åren. Två långa år. Och jag inser att fyra år är en ännu längre period. Har det verkligen gått så lång tid? Ibland känns det inte som om det är jag som upplevt det. Det känns mer som en saga. En dröm. Något jag kan återberätta i detalj utan att påverkas. Men när jag sätter mig ner i ensamhet och läser igenom det jag skrivit så kommer värken i hjärtat, det där tomrummet som uppstod i den stund jag fick se mitt foster. Sedan kommer tårarna. Det känns fysiskt ont. Jag funderar på var det där lövet som jag sparat från hösten 2010 är. Plötsligt känns det så viktigt att få se det. Lövet, enda minnet jag har kvar från den hösten. Det enda som jag har kvar som minne från den hösten. Från dig. Det har varit mycket med flytt och jag har ännu ingen ordning på saker. Och jag vill gärna se det där lövet just nu.

Mitt i känslan av tomhet känner jag mig tacksam. Jag gör det jag vill göra, jag har mål som jag fullföljer och bockar av. Jag har mitt drömjobb och jag har faktiskt klarat av att jobba med det hela året även om det ibland har varit väldigt ovisst om det finns tillräckligt med jobb för att klara sig på det jag gör. Jag har familjen och jag har mina vänner. Jag blev inte kvar i det där djupa hålet jag föll ner i. Livet leker verkligen. Allt är ju bra nu. Jag kom vidare.

Samtidigt vill jag så gärna prata om min abort. Igen. Med någon som bara lyssnar. Som tillåter mig att tala om de förbjudna tankarna man inte "får" ha. Jag vill så gärna få ut allt det jag känner just nu, vill minnas. Vill gråta om jag känner för det. Vill berätta om hur tacksam jag är över allt. Hur livet formar mig som människa. Jag vill berätta, men det finns ingen jag kan dela dessa tankar med. Det är bara i bloggen jag kan skriva rent ut vad som döljer längst in i mitt innersta. Och imorgon är det den där årsdagen. Dagen då mitt liv kraschade. Ännu ett år sen jag var gravid och gjorde fel val. Jag önskar fortfarande att jag kunde få det ogjort och få ha dig i min famn, men du är någon jag aldrig kan få tillbaka. Även om jag blir gravid i framtiden kommer det inte vara med dig. Och det är dig jag vill ha här hos mig. Det beslutet kommer jag alltid att ångra.

Mitt i en hektisk period påminner almanackan mig om att det är dags. Dags för den 4:e årsdagen. Jag hänger inte med, jag hinner inte med. Jag vill bara få tid till att stanna upp en stund, tänka till. Och sedan gå vidare. Det som skulle blivit mitt lillhjärta. Jag är så rädd att jag aldrig mer ska få chansen att bli mamma igen och för att döva känslan av tomhet så kör jag på i 120. Allt är ju bra. Jag mår bra. Jag har bara kommit ur spår som alltid den här tiden på året. Även när livet leker finns det där som en skugga som ständigt förföljer. Och när jag ser mig omkring så börjar löven sakta ändra färg igen. Det är dags.

Allt har sin tid. Och för mig följer nu några dagar i eftertänksamhetens tecken, tid till  sorg och saknad. Efter vad som var. Efter vad som kunde blivit.  Men också tid för tacksamhet. Tacksam för vad erfarenheterna förde med sig, tacksam för vad som blev, 

Nu har jag lämnat det gamla bakom mig och gett mig ut på nya äventyr. Det kanske bara är några kilometer österut, men den där lyan där det fanns så mycket sorg och saknad i väggarna är ett minne blott. Och jag kommer aldrig att återvända dit. Här är ljust och fräscht och nytt och det känns i hela mig. Att få lämna något som har så många jobbiga minnen är något jag borde gjort för längesen. När jag städade ut så tänkte jag på alla olika platser där jag satt mig ner och bara grät ut all min ångest för några år sedan. Nu har jag gått vidare. Jag har det bra och mår bra. Ibland ser jag barn som är lika gamla som min plutt skulle varit idag och jag förstår min roll i det hela. Det var hit jag skulle. Jodå, jag ångrar mig av hela mitt hjärta det beslutet jag tog sensommaren 2010, men jag är överens med tanken av att det var så här det blev. Jag gjorde mitt val och jag får stå mitt kast. Det var en väldigt dyr läxa på bekostnad av mitt mående och mycket mer, men jag kan ingenting göra för att spola tillbaka tiden. Det enda jag kan göra är att fortsätta leva och göra det bästa av det jag har idag.  

Det enda jag önskar är att alla andra tjejer som befinner eller har befunnit sig i samma situation som mig ska få frid. Och att problematiken med tjejers psykiska mående efter en abort ska belysas för jag tror det är många som lider ensamma i det tysta. Vi som varit där vet vilka konsekvenser det fått för våra liv.

Det är de små sakerna som gör livet värt att leva. En  dag upptäcker man att allt flyter på precis som man önskat. Den enda dagen följer den andra. Man vaknar, tar sig till jobbet och utför sitt arbete, hem från jobbet för middag och tar tag i kvällsrutinerna. Helt vanliga dagar. Sen kommer helgen och har man tur så  är man ledig. Har man tur så får man kanske jobba litegrann också. 

Och ledig, det var jag idag. En uppskattad ledighet efter en intesiv arbetsvecka. Solen skiner och fåglarna kvittrar. Jag får tid till det jag vill göra. Shoppa, städa och rensa garderoben. Hittar ett linne som är starkt förknippat med mitt ex. Är det inte dags att kasta den nu? Den kommer jag aldrig mer kunna sätta på mig igen. Den har legat i garderoben i 3,5 år. Utan att bli använd. Den förknippar jag med mitt ex. Och aborten. Och utan dessmer tanke på det så ligger den i soporna. Ett minne av den dagen jag såg mitt lilla foster.

En helt alldeles vanlig dag innehåller också en lång cykeltur och promenad i värmen pratandes i telefon med en av mina vänner som alltid finns där för mig. Inte bara när det är tungt i livet eller inför en stor händelse. Utan en alldeles vanlig dag. En vanlig lördag. Det slår mig att jag har det så bra.

När jag inser att jag har faktiskt har det bra är jag samtidigt medveten om att jag aldrig kommer glömma. Det känns snarare som att aborten finns där med mig precis varje ledig stund. När jag ser barn med deras mammor, när jag läser nyheterna och till och med på jobbet kan en tanke flyga förbi. Ett enda ord. Abort. Det händer så ofta. Nyansen, ni vet det där becksvarta mörkret som övergår i grått, den blir bara vitare och vitare. Nu gör det ingenting att tanken dyker upp. Jag är vän med den. Även om det fortfarande sticker till i hjärtat så känner jag en enorm tacksamhet till mina erfarenheter. Att jag fått berikas av dem. Att jag fått växa i min personlighet. Och jag vet att Gud ler mot mig. Innan natten skänker Han mig en fantastisk himmel och jag vet att vad som än händer framöver så kommer det sluta bra.

Herren svarade ”Mitt kära barn jag älskar dig och skulle aldrig lämna dig under tider av prövningar och lidande. När du bara såg ett par fotspår – då bar jag dig."

                                                  
                                                  
                                          Ur Fotspår i sanden

Äntligen har jag kommit dit jag vill komma och jag mår bättre än förut. Livet leker med mig och jag är attraktiv på arbetsmarknaden. Allt har verkligen gått min väg den här veckan. Och jag har verkligen unnat mig den glädje, den känsla när livet plötsligt ler mot mig. Och så kommer det som ett slag under bältet. Känslan av övergivenhet, av sorg och saknad.

Ja, det är bra. Jag mår bra. Jag måste bara få stanna upp en stund, ta en paus, andas. Jag kommer snart ikapp.

Kommer det någonsin bli som vanligt igen? Kommer jag någonsin kunna lämna det helt bakom mig utan att få stunder som denna?

Jag har lärt mig så mycket av livet, fått en så enorm styrka och börjar hitta tillbaka till glädjen. Glädje, att medvetet hitta glädjen i vardagen. Att vara säker på att vad som än händer i framtiden så kommer det inte få omkull mig på så sätt att jag inte kan resa mig upp igen.

Men samtidigt har livet fört med sig erfarenheter av förlust, sorg och mörker. Och ibland blir det för tungt för mina axlar att bära mitt bagage. Något fattas mig och det kommer alltid saknas en bit ur hjärtat. Tomrummet värker av saknad.Tårarna rinner över och slutar inte rinna förrän jag är beredd att gå vidare innan jag fått gråta ut och läka för att lindra smärtan.