Hur reagerar man när en annan människa har det svårt? Jo, det fick jag bittert erfara. Det också. Vi var en liten klass. Fyra elever, varav jag var en av dom. Jag var inte så jätteofta i skolan, vilket var mycket ovanligt. De visste att jag varit hos läkarn några gånger, men bara en av dom visste hela historien. Ett tag sa de knappt hej till mig. De frågade aldrig hur jag mådde. Det var just den frågan jag längtade efter att få höra. Ett enkelt "Hur mår du?". Gärna att man lyssnar på svaret efteråt också. Även andra klasser frågade mina klassisar hur jag mådde. Varför frågar man inte direkt? Det skulle jag uppskattat så jättemycket. De såg ju att jag rasade i vikt, gick med gråtsprängda ögon och var blek som ett spöke. Det vill säga alla dagar jag var i skolan.

Det gick bra många veckor innan isen i vår klass bröts. Jag kände mig tvungen att ta ett snack med dom där jag berättade min historia. Skolsituationen blev bättre och jag fick en till vän att anförtro mig åt och som jag litade på. Men samtidigt så är jag väldigt förvånad över reaktionen från dom. Idag kan jag inte fullt förstå deras agerande då jag mådde som värst. Det är nog sånt man inte ska blunda för. Men jag vet heller inte hur jag själv hade reagerat om det var någon annan som varit i min situation. Och visst sörjde jag, men vad hade jag egentligen mist? Om man ser att en annan människa mår dåligt så blir inte situationen bättre av att man undviker den personen. Det förvärrar bara. Speciellt om man känner henne. I nöden prövas vännen och idag vet jag precis vilka jag kan lita på och det finns dom jag valt att sortera bort från vänlistan, för jag har helt enkelt sett vad dom går för och det har bara fått mig att må sämre.

Dagarna och veckorna som följde var som en dimma full av kaos och tankarna snurrade runt. Vi träffades, jag och mitt ex. Jag insåg att han menade allvar. Varför han valde att lämna fick jag aldrig svar på, men jag antog (och antar än idag) att aborten var den bidragade faktorn. Den dagen jag fick smset rasade min värld. Jag fick problem med sömnen och matlusten försvann spårlöst. Efter någon vecka med bara några få timmars sömn och tom mage, full av tankar och nya frågor som ploppar upp är man helt slutkörd och orkar inte ta sig upp ur sängen. Inte ens i min vildaste fantasi hade jag kunnat föreställa mig vad en kris egentligen innebar.

Dagarna gick. Ibland visste jag inte ens hur jag skulle orka ta mig en timma framåt. Hur jag överlevde den fasen har jag inget svar på. Jag pratade med vänner, timtals långa telefonsamtal avlöste varandra. Behovet att prata av sig vart enormt stort och jag kommer aldrig kunna tacka mina otroligt fina vänner som ställde upp för mig under den här perioden. Ni är guld värda!

Samtidigt fortsatte jag gå till kuratorn. Fick sömntabletter och det var i den stunden världens bästa medicin. Det var så skönt att få ta en tablett och sedan veta att snart sover jag. Men jag orkade ändå inte ta mig till skolan. Jag var så trött på morgonen. Vad jag gjorde? Jag var hemma och grät. Jag frågade mig själv hur många tårar som egentligen finns och lite komiskt i situationen så googlade jag till och med varför man gråter. En kompis frågade en gång vad jag gjort under helgen. Jag hade lust att svara att jag hade bara gråtit. Men det gjorde jag givetvis inte. jag vågade inte ens ta en promenad, för även då kom tårarna. Jag satte mig in i abortfrågor och snart var jag expert på det området. Samtidigt visste jag att jag skulle själv komma att vara med i statistiken över hur många som gör abort.

Dagen efter aborten åkte jag som vanligt till skolan. Jag kände att jag inte orkar vara hemma med mina tankar efter aborten. Jag var inte alls med på vad som egentligen sas eller gjordes. Men jag var där. Det var väl chocken som gjorde att jag pallade med det. Sen kom saknaden och tomhetskänslan. Bara vetskapen om att i magen fanns inte längre något foster kvar, hur mycket man än önskade det.

En vecka efteråt fick jag åka in på en skrapning. Det fanns lite kvar, 2 sockerbitsstora saker som gjorde jätteont och fick mig att tro att jag nästan var halvdöende och världen snurrade runt mig. Än var inte sjukhusbesöken över. I samma veva tog jag professionell hjälp i form av kvinnoklinikens kurator. Det var till stor hjälp att få gå dit och prata av sig, även om det var hon för det mesta som pratade. Efter några gånger trodde jag att jag lämnat aborten bakom mig. Det hade gått två veckor. Men det visade sig att allt bara börjat. Det var nämligen då jag utan förvarning blev dumpad av killen. På sms.

Vi, jag och pojkvännen, åkte till sjukhuset en vanlig måndag. Den här gången var det dags för aborten. Att ta bort den, mitt foster, som spökade där inne i magen och vände min värld upp och ner. Jag hade tid klockan åtta på morgonen. Två dagar innan var jag där och svalde tabletter och där sa barnmorskan att jag gått så långt att jag får ta resten av tabletterna när jag kommit till sjukhuset på måndagen. Vadå gått för långt, nyss hade det ju inte det?!

Redan 40 min efter att jag tagit dom fick jag en hemsk illamående. Det värmdes rispåsar stup i kvarten. Käntes ungefär som värsta mensvärken. Till sist började jag kräkas, men blödde inte. Till sist fick jag fler tabletter och då satte det igång. ”PLOPP” käntes det som i magen. Jag kände hur någonting lossnade. Det var väldigt obehagligt. En liten stund senare kom den. Det jag fick se var något otroligt hemskt, men ändå det vackraste jag sett. Tänk er en liten minibebis. Man ser att den inte är riktigt färdigutvecklad, men man vet att det skulle blivit världens vackraste bebis om den fick utvecklas klart och födas när tiden var inne. Samtidigt fick jag sådana känslor för den. Ville bara proppa in den igen och riktigt beskydda den. Något av moderskänslor gissar jag. Ville skydda den från allt. Men den levde ju inte längre. Och det var då det slog mig vad jag gjort. Det var jag som tagit tabletterna för att avsluta mitt eget fosters liv!

Barnmorskan kom in och tittade på den. Hon frågade hur jag mådde. Då brast det. Sittandes på sängen började jag gråta. Min kille satt på en fåtölj nära, han stirrade rakt in i tv:n, kom inte fram och tröstade mig. Det var barnmorskan som gjorde det i hans ställe. Från den stunden insåg jag att graviditeten, aborten och allt kring det bara var mitt. Han hade aldrig vart med i det. Det var bara han som hade befruktat mig. Resten var mina problem.

Den natten, liksom många nätter framöver, grät jag mig till sömns. Utan att få tröst från min kille som låg alldeles stilla bredvid och låtsades sova. Men jag visste att han aldrig gjorde det.

En vacker höstdag 2010:

"Igår var det min födelsedag. Efter skolan följde vännerna med hem på fika. Posten var det första jag såg. Det vita, lite större kuvertet med mitt namn på. Det fanns ingen avsändare, utan var väldigt anonymt. Jag visste vad det var. Mina teststickor som jag nyss beställt från nätet.

Jag visste det innan jag tittat på stickan. Det här var bara för säkerhets skull. Att få det bekräftat. Alla tecken hade funnits där. Ömma bröst, illamående (främst på morgnarna), oförklarig trötthet, huggen där nedaför magen, skytteltrafiken till toaletten och den där extramackan varje morgon. Nej, jag behövde inte alls tvivla. Den uteblivna mensen talade också sitt tydliga språk. Det hade aldrig hänt tidigare. Inte så här länge. Nu hade ju flera veckor gått. Jag hade pratat lite med pojkvännen, men han sa inte mycket. Långt senare skulle jag upptäcka att resan bara hade varit min. Han valde att inte följa med på den resan.

Två blå sträck tonade sig fort på stickan. Jag blev inte upprörd. Inte ledsen. Bara så tom. I några dagar hade jag funderat hur jag skulle göra. Kvar på plugget? Mammaledig till sommarn? Ja, frågorna var många. Men de skulle bli så mycket fler. Det var tur jag inte visste det då, för då skulle jag aldrig orkat.

I skolan låtsades jag att allt var som vanligt. Ibland for handen automatiskt genom magen. Liksom smekandes, väl medveten om att det fanns någon där inne. Men hjärnan hade inte riktigt tagit det till sig ännu. Till sist var jag tvungen att ta snacket med honom. Han lovade att ringa vårdcentralen. Jag vet väl inte var man vänder sig. Det här var något nytt. Han hade ju mer kunskap, han som redan hade barn! Han ringde och jag fick en tid.

Familjecentralen. Så hette det tydligen. Jag gick in och satte mig i väntrummet. Det var sen eftermiddag, så förutom någon barnfamilj med nyfödd bebis och en och annan ensam kvinna satt bara jag där. Jag funderade över deras ärenden dit och nervositeten växte lite inför mitt besök. Tiden gick otroligt sakta. Och det fanns en sådan där tandläkarklocka där man ser minutvisaren hoppa från ena pricken till den andra samtidigt som den ger en suck. Slutligen kom barnmorskan och ropade in mig. Jag fick sitta på en stol i ett kallt rum och berätta om hur det var fatt. Jag sa att jag misstänkte att jag var gravid och ville göra abort. Nej, behålla kunde jag ju inte. Vad skulle då omgivningen säga? Abort, det var det enda tänkbara. Jag var ju dessutom mitt uppe i utbildningen. Det var mina argument. Dessutom hade min pojkvän förklarat för mig att han ville att vi gör abort. Det här mötet med barnmorskan var det första av en rad olika möten med ”sjukhusfolken” som jag totalt skulle manipulera.

Nästa möte fick jag boka själv. Jag minns inte om jag valde det själv eller att det blev så att jag själv gick till kvinnokliniken. Fick fylla i ett papper om allmänna tillståndet. Där fanns en fråga om hur många graviditeter man haft. Jag skrev inget dit. Visste inte om det räknades. Barnmorskan fyllde senare i siffran ett där. En etta. Vi pratade en kort stund innan det var dags för ett vaginalt ultraljud. Inne i rummet fanns även en praktikant. Jag minns att jag tänkte att jag inte ville ha henne där. Att stå bar nertill var ju inget man gjorde dagligen. Men inför så många ögon. Hon kunde ju lära sig av någon annan! Det var oerhört känsligt att hon stod där och såg på medan jag fick sätta mig i en gynstol med fötterna upp i vädret! Barnmorskan kände och tryckte sedan in den där saken i mig. Obehagligt!

-8 veckor och 2 dagar.

-8 veckor och 2 dagar? Jag trodde inte att jag gått så långt....

- Det är inte långt. (En aning snäsig i tonen)

Hon lät nästan irriterad. Tonårstjejer som inget vet. Men jag är ingen tonårstjej. Jag är vuxen. 25 år. Jag har aldrig varit gravid förut. Till råga på allt så trodde jag inte att det gå så långt. Kanske 6 veckor. Det var det jag hade riktat in mig på. Men åtta. Kan man verkligen ta bort det då?"

Det var ifjol som graviditeten var ett faktum. Alla tecken talade sitt tydliga språk. Min dåvarande kille ville att vi skulle göra abort. Jag handlade i panik och "manipulerade" barnmorskorna och läkarna med att jag var så säker på min sak. Innan jag svalde första tabletterna så visste jag att jag skulle ångra mig. Ändå gjorde jag det. Men jag trodde aldrig det skulle ha sån påverkan på mig. Det var först när jag fick se mitt foster som jag insåg vad det var jag faktiskt haft i magen. En liten minibebis. Nu har jag känt den, jag har sett den.. och alla symtomer på att jag en gång varit gravid försvann till sist. Kvar finns bara ett sårat hjärta. Jag grät över den. Över att det inte längre fanns någon i min mage som gjorde att jag var tvungen att springa extraturer till toaletten, äta extramackan varje morgon och att det inte käntes som att en stark vind knuffade på min mage när jag cyklade. Smärtan när jag ställde mig upp från stolen fanns inte längre och de ömma brösten var borta. men jag hade sett min minibebis. Och för mig ledde det till en stor förlust och sorg fastän jag själv valt att ta tabletterna som stoppande den lilles liv. Jag har gett mig själv rätten till att sörja den. Jag kan inte stoppa tiden och få tillbaka den. Jag kan inte heller låtsas som om allt var som förr. Det är bara att försöka gå vidare med minnen från graviditeten, och bilden i näthinnan på mitt foster. Så vacker, så välutvecklad trots så liten tid i min mage. Det är bland det vackraste jag sett och moderskänslorna som kom när jag fick se den. Det är det jag sörjer. Samtidigt undrar jag hur det skulle vara att ha en liten bebis nu som bara var min och som skulle fått all min kärlek.