Nu har jag lämnat det gamla bakom mig och gett mig ut på nya äventyr. Det kanske bara är några kilometer österut, men den där lyan där det fanns så mycket sorg och saknad i väggarna är ett minne blott. Och jag kommer aldrig att återvända dit. Här är ljust och fräscht och nytt och det känns i hela mig. Att få lämna något som har så många jobbiga minnen är något jag borde gjort för längesen. När jag städade ut så tänkte jag på alla olika platser där jag satt mig ner och bara grät ut all min ångest för några år sedan. Nu har jag gått vidare. Jag har det bra och mår bra. Ibland ser jag barn som är lika gamla som min plutt skulle varit idag och jag förstår min roll i det hela. Det var hit jag skulle. Jodå, jag ångrar mig av hela mitt hjärta det beslutet jag tog sensommaren 2010, men jag är överens med tanken av att det var så här det blev. Jag gjorde mitt val och jag får stå mitt kast. Det var en väldigt dyr läxa på bekostnad av mitt mående och mycket mer, men jag kan ingenting göra för att spola tillbaka tiden. Det enda jag kan göra är att fortsätta leva och göra det bästa av det jag har idag.  

Det enda jag önskar är att alla andra tjejer som befinner eller har befunnit sig i samma situation som mig ska få frid. Och att problematiken med tjejers psykiska mående efter en abort ska belysas för jag tror det är många som lider ensamma i det tysta. Vi som varit där vet vilka konsekvenser det fått för våra liv.