Imorse lyssnade jag på radio och plötsligt handlade det om MRO- Människorätt för ofödda. En kvinna insatt i organisationen berättade om varför hon var emot abort och aktiv i MRO. Hon hade själv gjort en abort och det är såna eldsjälar som själv vet exakt vad det handlar om som berör mig. Jag vet dock inte om jag kan stötta MRO och deras kampanj med lastbilarna täckta med bilder på aborterade foster. Jag vet inte om det är rätt sätt att använda sig av. Jag var in på deras hemsida idag och det första som händer är att jag får se en video som visar hur en abort går till. Det är inte det jag vill se. Jag har sett hur ett foster ser ut. Jag har känt det komma ut från mig. Men ändå blir jag så illamående och vill bara kräkas. Jag hann inte ens förstå vad det handlade om innan jag såg bilder från en riktig abort.

Istället väljer jag att gå in på jatilllivet.se. Det är en sida jag tycker om och inte får mig att fort klicka bort sidan.

Jag anser att jag har all rätt i världen att uttycka mig om abort. Jag har kunskap. Jag har erfarenhet. Jag vet vad det innebär. Och jag står för min åsikt. Jag dömer inte någon som gör en abort. Förhoppningsvis har alla bra argument till det och inte enbart ser det som ett slags preventivmedel. Och jag gjorde ju själv abort. Jag kan inte döma mig själv. Även om jag inte talar om mina argument för andra så finns dom där och jag vet att med den informationen och kunskapen jag hade om abort då så skulle ingenting få mig att välja att behålla barnet vid den tidpunkten. Men det är det svåraste jag gjort och jag önskar inte ens min värsta fiende att gå igenom det jag fick gå igenom.

Det där stora hålet i hjärtat som gör så ont, så ont. Den pockar på min uppmärksamhet, men jag försöker stänga ute den tills den plötsligt slår den till med full styrka. Idag var en sådan dag. Jag hade på känn att det skulle bli en tung dag. Vaknade och det första man tänker på är att det kommer bli en minnenas dag. Jag minns... det vita, vadderade kuvertet i brevlådan med mitt namn och adress på. Jag minns hur jag försökte dölja den för mina vänner, som kom på fika. Jag minns att jag ingenting sa till mitt ex. Jag minns att jag morgonen efteråt tog tre stickor som låg därinne. Testade. Alla visade de två, blå sträcken. Direkt. Jag minns att jag tänkte på det dygnet runt. Vad jag bar i magen. Och att jag automatiskt liksom brukade lägga en beskyddande hand över den.

Och jag funderar hur allting kunde påverka mig så mycket. Minibebisen jag såg. Mitt frö. Hur kunde allt hända? Varför blev det såhär? Jag ifrågasätter aldrig varför jag gjorde aborten. Jag vet själv svaren och jag vet att ingenting skulle fått mig på andra tankar då hur mycket jag än ville behålla det. Efteråt rasade mitt liv för att det betydde så mycket för mig. För att moderskänslor kom fram. Och för att mitt ex, som jag smått börjat planera bröllop med, dumpade mig i samma veva. Jag fick en aning av någonting annat, drömmarna om ett liv som jag aldrig tänkt på. Jag fick en längtan. Den heter barn. Och i drömmarna ingår en man, en villa, en trädgård, rosa pioner och lycka. Det jag fick var sorg och saknad. Jag sörjer det barn som jag valde att inte behålla. Jag saknar någon att älska och bli älskad av. Jag saknar min vardag som jag hade då. Livet blev plötsligt så tomt. Så full av förluster av olika slag. Och ibland känner jag att jag inte orkar med. Ibland slår en tanke mig i samma stund jag tänker så. Det är inte konstigt att jag inte orkar med. Det är inte konstigt att det känns som livet förlorat sin mening, när jag tänker på allting jag förlorat och alla förändringar jag måst göra det gågna året.

Det kanske låter ynkligt att fortfarande sörja sitt foster, som man själv tog bort, men de som gjort en abort och ångrat sig känner nog igen känslor och tankar jag har. Och tio veckor räckte för att mitt liv skulle ta en annan vändning.

Men just idag... just idag skulle jag behövt den där vännen att krama. Att prata med. Att få gråta ut hos. Inga presenter i världen kan ersätta något sådant. Men det var presenterna jag fick. Tack kära systrar för att ni förstod att det var en tuff dag för mig och för att ni vågade ringa dom där samtalen.

Årsdagen närmar sig med stormsteg. Snart kommer den fruktade dagen då jag fick bekräftat att jag var gravid. Det skulle egentligen inte betyda så mycket om det inte vore på min egen födelsedag. Riktigt så är det inte. Gravtestet kom på min födelsedag. Testade morgonen efter. Jag vet inte om jag är redo än. Redo för att möta hösten. Det känns som att det gått många höstar sen dess, men det här är den första. Vilken resa.

Blev fruktansvärt arg idag när jag surfade runt och läste lite om abort. Det är inte varje dag jag orkar tänka på det, men idag är det en sån där dag då jag känner att jag klarar ta tjuren vid hornen (tänka tillbaka, minnas detaljer, pinas, gråta ut och må bra efteråt) Jag råkade hamna hos en kille som bloggade kring hans å tjejens abort och han hade fått en kommentar från en annan tjej. Det här var en tjej som själv hade gjort abort och utifrån mina erfarenheter tycker jag hon uttryckte sig klantigt. Hon nämnde att man skulle prata ut om aborten när det hänt. Sedan skulle man inte nämna det igen. Vadå inte nämna det igen??

Jag är helt galet emot abort. Jag är galet emot abortlagarna och jag tycker inte att man lägger någon större vikt vid tjejerna som ska gå vidare efter en abort. Men det är väl vi, vi som har gjort en abort och har dom erfarenheterna från det, som måste göra våra röster hörda för att det ska bli någon förändring kring abortfrågan?!

Det har knappt gått ett år för mig, men än finns det inte på sikte att jag inte skulle prata om abort. Jag har burit mitt foster i 2,5 månad. Det var en resa. Ibland var det en härlig resa, men jag vågade inte glädjas över det, för jag visste att jag inte kunde behålla det. Jag var så naiv. Jag trodde inte det skulle gå. Men att jag kunde känna av det i min mage så mycket. Det var helt fantastiskt. Sen när den försvinner. Tomheten som uppstår. Smärtan man känner. Man vill vill inget hellre än att ha det där fröet tillbaka. Den saknaden kommer nog aldrig att försvinna och den kommer nog aldrig kunna ersättas fullt ut av ett annat barn.