Vi som sitter med erfarenheterna måste få "de högre" att reagera på abortfrågan om vi vill se en förändring. Jag känner så starkt just i detta nuet att jag verkligen vill påverka! Ok, mycket beror nog på det jag läste på facebook. Kommentarer som jag håller med om, men det är vi som går igenom det som vet hur det verkligen går till när man gör en abort och vad som händer efteråt. Alla mår inte lika dåligt som mig, men det är skrämmande många som gör det och det handlar ju om tjejer, i många fall unga tjejer, vars liv förstörs. Och oavsett om man är ung eller lite äldre när man gör abort så känner man i hjärtat om man kommer till insikt med vad man gjort. Hur många som gjorde abort önskar inte att de hade fullgjort den? Att de så gärna hade velat ha kvar barnet i magen, stoppa tillbaka den och låta den växa till sig innan det var dags för den att möta denna världen och möta just dig, mamman? Hur många som gjort abort tänker inte på första gången man får betrakta den och säkert fullkomligt älska denna lilla varelse? Hur många tänker inte på att det nu inte kommer bli av? Fostret är ju borta. Och det är just jag som tagit bort den. Fostret var inte önskad, men likväl skulle den garanterat blivit älskad. Och det förstod inte jag förrän efter aborten. Innan var jag så fokuserad på att allt skulle bli som det var förut. Ack, om jag förstått att det aldrig mer skulle blivit som det var förut.

Men än är det inte försent att försöka påverka. Tillsammans kan vi kämpa för "hårdare tag" kring abort.  Samtalsstöd ska givetvis finnas både före och efter abort. Före för att bland annat prata igenom beslutet och för att man som tjej ska veta vad det är man ger sig in i och får all information. I den informationen ska givetvis det gå fram att risken finns att det är oundvikligt att se fostret självt, att risken är överhängande att man har otroligt ont både fysiskt och psykiskt. Troligen lång tid därefter, kanske till och med flera år eller hela livet. Och man ska vara på det klara med vad det är man gör, vad det innebär och hur det går till. Och efteråt ser jag gärna en uppföljning på aborten genom samtal och ev undersökning. Och dessa samtal ska inte endast vara en 7 gånger om patienten själv anser att behovet finns kvar. Kurator ska dessutom vara valbart för bästa möjliga välmående hos patienten. Jag ser också gärna att man förkortar aborttiden. Nu för tiden är det fri abort till vecka 18 och jag tycker det är hutlöst långt in på graviditeten. Det är ingen tröja från KappAhl vi har att göra med, det handlar om ett barn som växer och utvecklas i magen och som blir större och större för varje vecka som går!

Ok, hur realistiskt är det här då? Allt kanske inte går att genomföra. Det kanske inte finns tillräckligt med kuratorer så att man kan välja precis den man vill ha. Men att få information innan aborten och får veta vad det egentligen är man ger sig in på borde vara självklart!  Tyvärr så kan jag bekräfta, med egna erfarenheter, att informationen man får är knapphändig och det är alldeles för lätt hänt att man "manipulerar" sjukvården genom att svara att man är säker fastän man innerst inne vill att de ska läsa av en och stoppa en från att göra denna fruktansvärda handling mot sig själv och mot sitt ofödda foster.

Jag trodde jag visste vad jag gjorde den där höstmorgonen jag gick in på sjukhusets kvinnoklinik, men när jag kom ut hade jag förändrats till en mer dyster om än klokare människa. Vad var det som fick mig att genomgå den förändringen inom några timmar efter att jag fått vara med om en fruktansvärt jobbig abort som slutade i att jag fick se mitt lilla, välskapta foster? Och hur många tjejer är det inte som går in till sjukhuset för en abort och när de kommer ut har deras värld slagits samman och skuggats med ett mörker av en känsla som var och av minnen från den dagen då de tog bort deras foster?

Man gör abort av olika anledningar. Det kan vara så att man varit tvungen att avbryta av medicinska skäl eller andra "giltiga" skäl. Det kan vara så att man tvingats att göra abort av mannen/killen/sambon för att det inte passade in i deras drömmar just då. Det kan vara att man helt enkelt pluggar eller stiger i karriären och detta skulle vara ett hinder för en själv att fortsätta uppåt. Men vad det än är... tänk i genom frågan. Var/är det värt det? Är det värt det om man själv känner sig så trasig och sårad efteråt?

Hade tänkt börja skriva mer på min bok nu i sommar. Hade också tänkt ta det lite lugnt när jag så väl är ledig. Dessvärre rinner tiden ifrån mig trots att jag har mer ledighet än jag haft de senaste somrarna. Imorgon ska jag på semester! :) Ser mycket framemot två veckor hos min syster, men då är det dessmer att göra idag. Måste packa och städa och till råga på allt kom ju lönen igår. Det blev att åka till h&m och köpa nya fräscha sommarkläder idag. Blev en vit härlig tunn tröja och en väldigt fin klänning i turkost som faktiskt var på rea. 50 kr! :) Jag brukar aldrig göra sånt kap eftersom min storlek på fina plagg alltid ryker direkt rean sätter igång, men nu slog jag till! Därefter blev det också jakt på skärp. Slutade i två vita. Passar perfekt till klänningen, speciellt skärpet från myrorna för 30 kr. Ett kap igen! :) Nu springer jag mest mellan toaletten och sovrummet och vet inte riktigt vad jag ska börja med. Packa, börja med middagen eller vika tvätten... Klar idag måste jag hur som helst bli.

När jag var ute på min shoppingrunda råkade jag se på min telefon, där jag har facebook. Som hastigast råkade jag se ett inlägg som jag antog handlade om abort, men vågade inte läsa mer. Fick istället göra det när jag kom hem. Tur var väl det. Jag är inte så rädd att gråta nånstans nu för tiden. Jag har väl blivit immun, men ibland behöver man få vara ensam när man vet att man säkert kommer beröras. Det var ett klipp från ja till livet. En sann berättelse från en tjej som gjort abort i v 21 eller om det var 22. Var den så läskig att läsa? Nej, men jag känner medlidande. Jag vet ju vad denna tjej gick igenom. Vilka tankar och känslor hon hade. DET är jobbigt. Att veta att jag inte är ensam. Samtidigt är det en tröst att det finns tjejer som förstår exakt hur jag har det. Jag önskar att jag var lika stark som vågar gå ut med namn och berätta vad jag varit med om. Vad jag gjort. Men jag vet inte om det är värt det. Jag vill inte vara "tjejen som gjort abort och hamnade i kris" fastän jag är det i vissa kretsar. Och jag vet inte hur min omgivning skulle reagerat, för ska jag berätta min historia vill jag berätta den långa historien och då vill jag inte ta bort någonting. Inte de tunga känslorna och tankarna, inte mina innersta tankar och åsikter. Och absolut inte vad jag fick se där på toaletten den dagen. Sanningen svider och alla tål helt enkelt inte den. 

Jag trodde hoppet var ute och jag skulle få ställa in min resa som jag ska iväg på i helgen. Varför? Jo, för att lönen dröjde. Såg inte på banken att den skulle komma in. Jag försöker hålla humöret uppe. Tittar in på skokanonen som har utförsäljning och hittar väldigt fina sandaler. Men känner att jag inte har råd. Köpte ju ínte dem då så klart. Kommer hem, diskar går på biblioteket och blev faktiskt ett spontant bokköp. Boken jag skulle lånat var utgallrat och därför till salu. Den handlar om att packa om i sitt bagage. Tror den heter något sånt också. Ok, för en femma, så ingen större förlust om det inte visar sig att den är bra. Väl hemma igen kollar jag för säkerhetsskull på banken och vips står lönen där! :) Jag är så glad. Nu kan jag resa och njuta av 2 veckors semester!

Jag har också tänkt lägga ut lite boktips som jag själv har saknat när jag just hade gjort min abort. Får se när jag hinner göra det. Det finns som sagt inte mycket litteratur, men finns vissa läsvärda.

Ha en bra dag mina läsare! För det ska jag ha! :)

Det är många som försvarar aborter och ibland kan det göra väldigt ont när man får höra vad andar människor tycker om abort. Förut trodde jag att det bara var att ta de där pillrerna så skulle allt bli bra. Det "onda" skulle försvinna. Idag vet jag bättre. Många får chansen att bli mamma, men tackar nej och inser försent vad de går miste om. En av dem är jag. För oss betydde det vi hade i magen väldigt mycket och det ska vi tillåta oss själva. Vi får ingen låta någon annan trycka ner oss och trampa på oss. Det är många med mig som har erfarenheter som gör väldigt ont, som vi kanske själv inte orkar med alltid. Idag när jag tänker tillbaka på aborten känner jag tacksamhet och ja.. jag ser ljust på det även om jag är medveten om att det var en mörk tid i mitt liv. Vi kan vända de tunga känslorna till något positivt, vi kan förändra situationen för oss själva och andra. Jag känner att jag fått en annan verklighetsuppfattning som jag nog från början inte alls ville ha. Nu vill jag förvalta den bilden och mina erfarenheter på ett bra sätt så att de inte bara är till något positivt för bara mig, utan för andra också. Jag önskar så att jag kunde göra om så litet.. någonting som påverkar kring abortfrågan. Om jag bara skulle vara modigare. Eller om jag bara kommer igång med min bok som skulle kunna vara till tröst för andra som gått/går igenom samma sak... För på något sätt ska jag påverka. För alla små liv i magen som inte får chansen att se dagens ljus för att det inte passar in i våra liv just nu eller för alla tjejer som varit tvungna eller valt att ta bort barnet men sedan mått psykiskt dåligt av det.

Månaderna går och blir till år. Som läggs på fler år. Jag har redan bestämt mig vad jag ska göra på årsdagen av när jag tog första tabletterna som hindrade mitt barn att komma till denna värld. Det är några månader dit, men det känns faktiskt upplyftande att tänka på att jag precis den dagen sitter på ett flyg tillbaka till Sverige från en resa. Jag tycker, efter allt jag gått igenom, att jag är värd en resa fastän jag kanske inte riktigt har ekonomi för det. Det är inte alltid lätt när man studerar. Ekonomin går inte alltid runt, speciellt när det är en lång utbildning och man måste jobba under somrarna för att få ihop till hyra och räkningar. Men hur som helst är detta min dröm och jag ska uppfylla den. Så en av mina käraste systrar lockade med mig på resa och nu ska vi iväg. För mig blir det väl att fira att jag klarade mig. Ännu en belöningsgrej för att jag överlevde. Visst kan jag vända det till att det är en trösteresa, men just idag tycker jag inte det. Trösteresa för att jag gick emot livet och trotsade? Tog bort mitt barn? Nej, jag tror jag accepterat det där. Det var så det blev. Jag kan inte längre påverka mitt beslut. Det gäller att fortsätta leva och göra det bästa jag kan med friheten jag har just nu.  

Jag har varit bortrest några veckor nu hos släkten. Det var trevligt, men tufft. Till råga på allt blev jag rejält förkyld. Och mensen kom! Ja, ni kan ju tänka er. Samtidigt var det bra att jag fick min mens helt oväntat. Nu är alla slags oroligheter kring min mens bortblåst. Jag accepterar att det beror på aborten. Jag såg nämligen en skillnad på hur den tedde sig. Nu hade jag inte magont och huvudvärk. Istället hade jag ett väldigt hemskt tonårshumör. Jag som inte ens är tonåring sen länge! Var arg, ledsen... ja, allt negativt som bara finns. Mitt under allt sårade jag väldigt många människor pga det. Jag vet inte hur jag ska hantera det, men nu  blir det lättare att jobba mot mitt mål att fixa mensen också när jag vet att det faktiskt "bara" beror på aborten. Vad hjälper då p-piller? Det är ju med mig själv som jag måste jobba. Jag tror nu fullt å fast på det dom sa på kvinnokliniken. Kroppen kommer ihåg. Det vill säga, det omedvetna minns. Det är inte så konstigt. Under mensen blir man påmind att man är fertil. Och man tänker säkert omedvetet på att man tagit bort sitt foster och på tiden efter. Jag tror jag kommer ha problem med mensen framtills jag blir gravid igen eller till klimakteriet. Men bara jag lär mig att leva med det kommer jag fixa det. Det är jag övertygad om. Nu vet jag i vilken ände jag ska börja med och därifrån får jag utgå. Jag acceperar att jag tog bort mitt barn mot min vilja, jag accepterar att livet fick en annan vändning och att mitt ex dumpade mig när jag behövde honom som bäst. Livet förändras och jag känner så starkt på att min stora tid kommer snart! Även om jag känt så i ett år nu så vet jag. Det känns så starkt i hela kroppen. Det kommer bli ännu bättre!

Och det där med boken jag ska skriva... jag har ännu inte gett upp tanken. Jag har inte hunnit så långt ännu med tankarna, men lite handling har det blivit och jag vet att vill jag så kommer jag genomföra det. Idag känns det väldigt aktuellt och realistiskt. Och bara jag har kvar den tanken så kommer jag i framtiden ha min nytryckta bok i handen. Om den så är i ett exemplar eller i tio. För mig spelar det ingen roll, bara den är där!