Oavsett jag vill det eller ej så rullar livet på. Jag tänder ljus på kvällarna och konstaterar att mörkret kommer tidigare och tidigare. Snart är det dags för höst igen. När jag tar mina dagspromenader beundrar jag det vackra landskapet och ibland är det så fint att jag ler. Och mitt leende påverkar de jag möter på vägen. Jag får leenden tillbaka. Det värmer så i hjärtat så jag ler bara större efter det. :) Det är verkligen nu som livet är mitt. Och jag vet att jag kommer minnas de där ögonblicken. Liksom jag minns den sommaren för två år sedan när den gråa tillvaron började bli mer ljus. Den tiden då jag började uppskatta de gula maskrosorna mot det gröna gräset. Det är minnen jag kommer bära med mig som en del av allt som hänt mig. Vad som än händer så blir det bättre.  I år är det tre år sedan jag valde att ta bort dig och när jag tänker på det smärtar det fortfarande i hjärtat. Det hål som bildades då kommer nog aldrig riktigt läka och bli hel igen. Utan dig kan jag inte bli riktigt hel, kommer aldrig till fullo acceptera mitt val och kommer aldrig vilja det heller. Men jag lever vidare och njuter för fullt av livet. Och i år längtar jag efter hösten, för det får mig att locka fram en minnesbild av det vackraste jag någonsin sett.