Nu är min tid här! Imorgon bär det av på resa igen. Stå på egna ben i en ny stad. Känna sig ensam och vilsen. Ser fram emot det med skräckblandad förtjusning. Och hoppas att få komma hem med några erfarenheter rikare.

Det var för någon vecka sedan jag bestämde mig för att om jag träffar mitt ex ska jag inte vara så argsint på honom och knappt heja. Istället ska jag med ett leende hälsa på honom. Jag orkar inte vara arg längre. Jag orkar inte ha ett tungt bagage. Nu är jag redo att förlåta och gå vidare.

Sagt och gjort. Gick på stan idag. Mitt i allt möter jag mitt ex. Ser han på några meters håll och gör ingenting för att vända bort blicken. Tittar på honom, ler och mimar ett hej. Känslan efteråt var mäktig. Förlåtelsen är mäktig. Och känslan av att äntligen vara fri. Tänk vilken innebörd ett leende kan ha. Inte bara för den du ler mot utan också för dig själv.

Jag har länge trott att jag nu kommit över allt. Aborten och mitt ex. Och jag har kommit väldigt långt i bearbetningen. Jag trodde att den var avslutad, men ibland slår det mig hur länge krisen kan påverka. Efter ännu en känslig period med att inte riktigt vilja inser jag återigen att det är tufft att leva med erfarenheterna. De har helt ändrat mig som person. Jag kan inte vara bland barn utan att påverkas och längta. Jag kan inte vara bland unga familjer utan att känna att det är försent för mig. Det är inte försent att få barn, men att hitta kärleken innan dess att det är försent för barn. Jag är inte bitter över det. Jag är inte heller avundsjuk över att andra har det. Jag har välsignats med annat. Självklart när dessa tankar kommer upp så är jag medveten om att jag aldrig vara säker, men för mig känns det mer som ett konstaterande att det inte kommer bli så. Att jag inte kommer hitta den stora kärleken. Och när jag häromdagen låg och funderade i sängen slogs jag av min längtan efter exet. Givetvis skulle jag aldrig kunnat ha något med han att göra längre, men jag saknar så fruktansvärt det vi hade. Från min sida var det kärlek. Jag har inte orkat tänka på han nu på två år och varenda gång jag gjort det har ilska farit över mig. Jag orkar inte vara ilsken längre. Han valde att lämna mig. Jag får lära mig acceptera det. Och förlåta även honom för sättet han gjorde det på. Faktum är att jag faktiskt är väldigt glad för det året vi hade tillsammans.

Ja, jag känner mig ganska fri nu för tiden. Jag känner mig fri från de tunga tankarna och fri från skuldkänslorna. Jag känner mig fri från sorg. Nu måste jag bara än en gång acceptera på riktigt. Och hitta glädjen i att leva och att vara lycklig för det jag har. Nu vill jag fokusera på framtiden!