Åren rullar på. Idag "firar" jag att jag varit singel i fyra år. Jag saknar honom inte, jag vill inte ha tillbaka honom. Men den där kvällen för fyra år sedan var det något som förstördes. Något gick sönder i mig. Inte bara det med aborten, utan den där tilliten man har delar med någon. Den där känslan av att han är mitt allt, jag är hans allt. Drömmen om kärlekens "och så levde de lyckliga i alla sina dagar" som försvann. och någonstans inom mig är något förstört. Krossat. Och när jag gråter finns ett tomrum, ett hål i hjärtat, som gör fysiskt ont. Det är inte tomrummet efter honom utan det han gav mig. Som jag valde bort. Allt liksom hänger samman.

jag har svårt att tro på kärleken idag. Och jag tror att jag gör allt i min makt för att skydda mig från den. Jag måste öppna upp, måste våga igen. För jag vet att den finns där om jag bara vågar. Någongång i framtiden tror jag det finns någon som kan ge mig allt det där jag saknar. och jag längtar till den dagen jag inser att jag faktiskt gjorde det... Litade på en kille igen Och gav honom en ärlig chans. Och förhoppningsvis håller det den gången.