Hösten kan vara så obeskrivligt vacker. Att andas in den friska luften samtidigt som man betraktar de färggranna träden en solig höstdag och när det blåser sådär lagom mycket att löven dansar ner mot marken. Och de stjärnklara kvällarna. Stjärnhimlen har alltid haft en speciell betydelse för mig sen jag varit ett litet barn. Det går inte att förklara och jag har ingen aning om varifrån det kommer. Jag kan må så otroligt bra av naturen. Och samtidigt kan det ha motsatt effekt. Det är något med det vackra där ute. Allt är så fulländat, så perfekt danat. Det får mig att älska, att njuta, att känna lycka, iver, sorg och saknad. Hösten har sina fördelar.

På samma gång är hösten en otroligt tuff tid på året. Det är då de där tunga känslorna kommer fram. Ofta kan jag styra över dem, men alltid går det inte. Och i veckan kommer jag framt till att jag ljugit för mig själv under lång tid. Att jag skulle ha kommit över exet är nog sanning, men jag har påverkats mer av hans svek än jag någonsin kunnat erkänna för mig själv. Jag känner mig helt förstörd. Så förstörd att det idag känns som att jag aldrig mer kommer kunna lita på en människa fullt ut. Kommer jag någonsin våga älska en kille igen? Våga släppa in på djupet utan att vara rädd att han ska lämna mig? Jag är rädd att jag aldrig kommer känna mig tillräckligt bra. Försöker intala mig själv att jag är bra. Jag är fin som jag är. Att jag har bra egenskaper som väger över mina sämre sidor. Men det går inte. Jag ser bara alla mina brister hela tiden. Och jag är medveten om att jag måste förändra mig själv och lura fram mitt gamla jag, den jag trivdes med. Den som andra trivdes med. Sanningen är den att mina erfarenheter har gjort mig bitter. Fördelen är att jag är medveten om det. Jag har alltså möjlighet att förändra mig själv och jag måste förändra mig själv för att kunna trivas med den jag är oavsett vad jag har med i ryggsäcken.

Jag har kommit på några sätt till förändring. Den första är att skriva ner alla bra egenskaper jag hade förut men som kommit i skymundan längst vägen. Därefter ska jag stäva efter att nå dem. Jag har också varit förbi biblioteket och lånat självhjälpsböcker som jag ska läsa. Och så blir det att läsa lite Paulo Coelho. Han har många bra, fina tankar. Och det verkar vara en vis herre. Jag ska fokusera på att göra något bra av det hela och jag vet att framtiden kan bli mycket ljus. Det är bara jag som kan stå för förändringarna i mitt liv och det kommer jag göra.

Allt det här på grund av att jag träffade en kille som jag trodde på, som jag litade på, som jag älskade. Och som jag råkade bli gravid med. Men som hotade lämna mig om jag inte gjorde abort. Och jag som visste att en abort inte var en bagatell, låtsades som att det inte var världens sak, utan gjorde den och trodde jag skulle kunna lämna det bakom mig direkt. Nu har tre år gått och jag påverkas fortfarande. Om jag visste då vad jag vet nu skulle jag självklart behållt det oavsett vad mitt ex hade gjort. Men jag kan inte spola tillbaka tiden. Jag kan bara ta lärdom av det jag gått igenom och bli en visare människa. Jag får fortfarande sörja det jag mist, för mig betydde det otroligt mycket, men nu vill jag gå vidare. Inte glömma, men inte försaka mig själv och andra. Jag har redan varit på botten och det bara bli bättre. Och det kommer bli bättre. Den enda som stoppar mig är jag själv. Och det bästa av allt är att fast jag gjort en av det värsta sakerna en människa kan göra så är jag värd allt gott.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Av någon outtalad anledning blev den här bloggen inte kasserad i samband med att livet rullade. Det har gått några år sedan jag skrev något senast, men jag fick vackert påminna mig själv om att packa upp ryggsäcken igen. Då kom tanken på att logga in...

Jag trycker det undan mig, mår rätt bra. Livet är fantastiskt och det är verkligen min tid. Men såhär i allhelgonatid kommer allt ikapp. Bara jag tänker på det så kommer tårarna. Såret rivs upp igen, blöder. Och det gör så ont i hjärtat. Jag gråter p...

Åren rullar på. Idag "firar" jag att jag varit singel i fyra år. Jag saknar honom inte, jag vill inte ha tillbaka honom. Men den där kvällen för fyra år sedan var det något som förstördes. Något gick sönder i mig. Inte bara det med aborten, utan den ...

Årsdagar är dagar då man tar fram minnen. De väcker härliga minnen till liv, de påminner om det jobbiga man gått igenom. Jag går in och läser på bloggen och upptäcker att jag inte alls skrivit så mycket de senaste två åren. Två långa år. Och jag inse...

Mitt i en hektisk period påminner almanackan mig om att det är dags. Dags för den 4:e årsdagen. Jag hänger inte med, jag hinner inte med. Jag vill bara få tid till att stanna upp en stund, tänka till. Och sedan gå vidare. Det som skulle blivit mitt l...