Mig

22 november 2011 21:32

Hej! Som svar på din fråga. Har du någon aning om hur många i Sverige som mår dåligt och som ångrar sin abort? Finns det någonstans att vända sig för att få förståelse och stöd? Finns det någon som tror att abort är mer än att bara göra sig av med en cellklump? Att läsa din blogg är det mest inspirerande som finns för mig! Tjejer förtjänar bättre! Tjejer behöver att det finns någon där ute som vågar prata om allt detta! Om du måste sluta skriva för att gå vidare så lägg inte ner den i alla fall för många behöver se att de inte är ensamma eller galna i sitt livs största kris... Jag önskar dig allt väl och hoppas att du ska få se din lilla ängel i en barnkör en dag! Då tror jag att han/hon kommer att säga: Jag förlåter dig, mamma, jag förlåter dig!

osynligtarr

25 november 2011 21:49

Hej och tack för dina tankar! Det värmde jättemycket att på något sätt ana att det fins någon där ute som behöver läsa det jag skriver. Att det är inspirerande. Jag minns själv när jag var i mörkret och sökte efter all information som kunde hittas. Jag googlade, jag kollade på youtube och jag kunde inte sluta. Var helt beroende av att veta precis ALLT som handlade om abort. Men jag minns också hur tungt det var att inte hitta förståelse hos en som aldrig gjort abort. Visst finns dom där för mig. Men dom förstår inte. Ska försöka skriva lite här å där när andan faller på. Tack!

Maria

19 september 2011 11:18

Hej! Har du hört talas om Älska Livet? Du låter som en som borde engagera dig där! Bra blogg!
Kram

osynligtarr

19 september 2011 17:28

Hejsan!

Tack för att du gillar bloggen, men tänk om man skulle sluppit skriva den :)

Jag är just nu inne och läser på Älska livets hemsida. Bra tips!

Kram

Maria

19 september 2011 12:00

Hej!
Jag jobbar på Älska Livet och har läst igenom stora delar av din blogg.

Jag började jobba med abort frågan just på grund av att många tjejer pressas till att göra en abort, på grund av att ungdomar får så lite information om hur en abort går till och hur fosterutvecklingen ser ut och för att samhället verkligen väljer att mörka hur unga tjejer mår efter en abort. I Sverige idag pratar man om abort som "den enkla vägen ut", "gör en abort så kan du bara gå vidare med ditt liv".

Sitter nu här och gråter. Vad kan jag göra för att ännu mer hjälpa tjejer som dig och många av de som kommenterat? Jag är med och driver en organisation med 3000 medlemmar som har en möjlighet att påverka samhället. Jag vill hjälpa er att få det stöd ni behöver, jag vill att människor runt omkring er ska förstå att det kan vara jätte jobbigt att gå igenom en abort och den ångest som kan följa efter.

Vad har du fått för stöd från vården? Från samhället? Från din familj?

Hur gammal är du egentligen?

Vad fick du för information innan du gjorde aborten? Hur mycket hade du fått lära dig och fått utrymme att diskutera det här i skolan?

Förlåt för alla frågor! Men jag vill verkligen jobba för att tjejer som du inte ska behöva gå igenom det du har fått kämpa med i ett år nu!

Kram Maria

osynligtarr

19 september 2011 17:22

Hejsan!

Jag tror faktiskt att jag varit in på hemsidan förut när jag var mitt i början av krisen.

Idag är jag 26 år. Var 25 när jag gjorde aborten. Från vården fick jag kontakt med en kurator när det var som värst. Vi träffades en 6-7 gånger, det var allt. Jag trivdes inte med henne, men tyckte det var bäst att träffa någon professionell. Senare blev jag erbjuden en annan kurator, men hon hade inga lediga tider, så blev ingenting där. Vänner och familj har varit och är ett stort stöd, men med tiden blir det svårare och svårare att ta upp det med andra.

Innan aborten fick jag inte mycket information kring det via sjukvården. Jag visste ju vad det handlade om, men jag tog inte till mig det. Valde att blunda. I skolan minns jag inte. Men sånt hjälper inte när man hamnar i den situationen och handlar i panik och inte ser annan utväg.

Däremot är jag väldigt öppen med att jag gjort en abort och hamnat i kris efteråt. Jag berättar att jag såg. Och att det förändrade mitt liv. Jag hoppas att någon enda människa som hört mig och hamnat i samma sits ägnar en tanke på mig när de gör sitt beslut. Mitt ödesdigra misstag ska inte hamna i glömska och damm. Det är ett viktigt ämne som berör mig. Hoppas du fick svar på frågorna du hade, annars får du gärna ställa fler frågor.

Kramar.

jenny 15 år

4 september 2011 01:04

hej
har du nån vän som du kan lita på?
hur är det egentligen med dig?
jag önskar dig jätte bra dagar framöver =)

osynligtarr

4 september 2011 11:36

Hej
Man säger ju att "i nöden prövas vännen" och det stämmer så bra. Jag upptäckte att jag hade fler vid min sida än vad jag någonsin skulle tro. Då menar jag dom som orkar lyssna på alla djupa tankar. Men jag vet själv att det inte är så lätt att stå vid någons sida när denne hamnar i kris och förvånas och är tacksam över att dom orkat med.
Idag mår jag ganska bra, men det går upp och ner. Nu vet jag när de tuffaste dagarna kommer. Det är svårt att förstå hur djupt nere jag varit, men när de tunga dagarna kommer så känns det som att man faller tillbaka på ruta ett. Jag tillåter mig ha dåliga dagar. Vet att det behövs för att gå vidare. Men jag vet att det blir bättre, att det kommer en morgondag.
Tack så jättemycket, det värmer! :)

MspTakira.bloggplatsen.se

3 september 2011 15:41

Varför skriver du så mykcet?

osynligtarr

3 september 2011 15:48

Jag skulle inte skriva om behovet inte fanns. Men behovet finns och någonstans måste jag ventilera mig. Jag väljer att göra det här för att inte "belasta" mina vänner så mycket när det inte är så aktuellt med det längre och jag känner att det hjälper mig. För andra är det inte aktuellt längre, men för mig är det det i allra högsta grad. Dessutom vill jag belysa detta ämne, för det är viktigt för mig.