Jag trycker det undan mig, mår rätt bra. Livet är fantastiskt och det är verkligen min tid. Men såhär i allhelgonatid kommer allt ikapp. Bara jag tänker på det så kommer tårarna. Såret rivs upp igen, blöder. Och det gör så ont i hjärtat. Jag gråter precis sådär som under den tunga tiden. Och samtidigt undrar jag varför. För vem gråter jag? För min egen skull? För att livet förändrades? För att jag saknar min 10-veckors foster i magen? Eller för att kära mormor för alltid är borta? För att exet, som jag älskade, dumpade mig sådär plötsligt och jag saknar honom?

Ibland, när de där känslorna kommer, så känns det som att jag bara inbillat mig om att allt är färdigbearbetat. Det gör så fruktansvärt ont och det känns som om det hände igår. Samtidigt vet jag att jag måste gå vidare, vilket jag gjort. Det är verkligen min tid nu. Hela året har allt gått min väg. Livet har lett mot mig. Men ibland kommer känslorna tillbaka och väcker det onda till liv.

Förra året tog jag mig till minneslunden. Den minneslund där jag tror att mitt foster finns. Jag tände ett ljus för både den och min kära mormor. Det var väldigt jobbigt att se alla ljusen, att känna den där tunga sorgen. Jag bröt ihop. Den tunga sorgen jag burit på är något jag önskar att jag sluppit erfara. Därför undviker jag det i år. Istället tänder jag ljus hemma.

Idag tänder jag ljus för de jag mist. De som jag önskar jag hade kvar i livet, som jag saknar så otroligt mycket. Och jag tänder ett ljus för den jag aldrig fick träffa, den som förändrade mitt liv trots det, den som jag valde bort. Den som skulle förändra mitt liv om den fått leva och som förändrade mitt liv fastän den inte fick leva.