Jag har det inte uppskrivet i kalendern, men vissa årsdagar kan man inte glömma. Vissa dagar är så förknippade med vissa händelser att direkt man kommer på vilket datum det är så reagerar man därefter. Man minns.

Idag är det en sådan dag. Det är tre år sedan mitt ex läste lappen jag lämnat på köksbordet där jag önskade honom trevlig helg och att jag älskar honom. Jag själv begav mig på resa ont anande att innan kvällen kom skulle jag läsa ett sms där det stod att han inte vill mer. Idag är alltså den dagen för tre år sedan som min värld rasade samman. Som jag i rasande fart föll nerför det mörka hålet och slog mig riktigt hårt. Alla mina försvarsmekanismer hade klarat av allt som hänt hittills, men när jag insåg att jag skulle behöva ta mig igenom abortbearbetningen själv gick det inte längre. Jag hade ingen att stötta mig mot. Samtidigt som jag insåg att jag hade hur många som helst.

Vänner är som änglar utan vingar. Som stjärnor, man ser dom inte alltid, men man vet att de finns där. Utan vänner klarar man inte allt. Vad som än händer i ditt liv så kommer de riktiga vännerna stötta dig, du vet att de står där som back up. Den här tiden på året för tre år sedan fick jag uppleva hur rik jag var på vänner. Hur otroligt lyckligt lottad jag är. Vännerna kramade om mig tyst, de grät med mig och tog med mig ut bland folk. De såg till att jag åt och telefonen gick varm i timmar i sträck. Men det är något med vänner som gör att de inte kunde ersätta min stora kärlek, förutom kärleken i sig då. De upplever inte alltid det som du upplevt och de vet inte alltid hur du har det fastän du talat om det för dem. Ibland måste man få uppleva samma sak för att förstå. Den 1 oktober 2010 lämnade min kärlek mig, han som tillsammans med mig varit med om aborten. Han var den som hade störst del i den förutom mig. Nu lämnade han mig. Ensam med mina minnen, med min sorg.

Idag ska jag fira att jag klarat av den tuffaste perioden hittills i mitt liv. Jag ska fira att jag inte längre är tillsammans med en ynkrygg, en som valde den lätta vägen men som lämnade kvar mig mitt i stormen. Jag ska fira livet och glädjen och kärleken och allt gott som finns. Jag ska tända ljus och be en stilla tacksamhetsbön och jag ska glädjas över att jag är jag. Och att livet format mig till den jag är idag. Att livet fortsätter forma mig till en ännu bättre människa.

Men som alltid när kalendern tagit ett varv runt så gör det samtidigt ont och av erfarenhet vet jag att firandet alltid kantas av tårar och sorg och tenderar bli en minnesdag. Därför brukar jag fråga mig om det är värt att grotta ner sig i det som hänt. Men slutsatsen är alltid densamma. Det är värt det. För jag vet att hur jag än reagerar eller vad jag än gör idag så blir det värre om jag bara låter det passera utan att tänka tillbaka. Och det kommer en dag imorgon. En strålande dag som jag kommer uppskatta och vara tacksam för. En vanlig dag.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Av någon outtalad anledning blev den här bloggen inte kasserad i samband med att livet rullade. Det har gått några år sedan jag skrev något senast, men jag fick vackert påminna mig själv om att packa upp ryggsäcken igen. Då kom tanken på att logga in...

Jag trycker det undan mig, mår rätt bra. Livet är fantastiskt och det är verkligen min tid. Men såhär i allhelgonatid kommer allt ikapp. Bara jag tänker på det så kommer tårarna. Såret rivs upp igen, blöder. Och det gör så ont i hjärtat. Jag gråter p...

Åren rullar på. Idag "firar" jag att jag varit singel i fyra år. Jag saknar honom inte, jag vill inte ha tillbaka honom. Men den där kvällen för fyra år sedan var det något som förstördes. Något gick sönder i mig. Inte bara det med aborten, utan den ...

Årsdagar är dagar då man tar fram minnen. De väcker härliga minnen till liv, de påminner om det jobbiga man gått igenom. Jag går in och läser på bloggen och upptäcker att jag inte alls skrivit så mycket de senaste två åren. Två långa år. Och jag inse...

Mitt i en hektisk period påminner almanackan mig om att det är dags. Dags för den 4:e årsdagen. Jag hänger inte med, jag hinner inte med. Jag vill bara få tid till att stanna upp en stund, tänka till. Och sedan gå vidare. Det som skulle blivit mitt l...