Hösten kan vara så obeskrivligt vacker. Att andas in den friska luften samtidigt som man betraktar de färggranna träden en solig höstdag och när det blåser sådär lagom mycket att löven dansar ner mot marken. Och de stjärnklara kvällarna. Stjärnhimlen har alltid haft en speciell betydelse för mig sen jag varit ett litet barn. Det går inte att förklara och jag har ingen aning om varifrån det kommer. Jag kan må så otroligt bra av naturen. Och samtidigt kan det ha motsatt effekt. Det är något med det vackra där ute. Allt är så fulländat, så perfekt danat. Det får mig att älska, att njuta, att känna lycka, iver, sorg och saknad. Hösten har sina fördelar.

På samma gång är hösten en otroligt tuff tid på året. Det är då de där tunga känslorna kommer fram. Ofta kan jag styra över dem, men alltid går det inte. Och i veckan kommer jag framt till att jag ljugit för mig själv under lång tid. Att jag skulle ha kommit över exet är nog sanning, men jag har påverkats mer av hans svek än jag någonsin kunnat erkänna för mig själv. Jag känner mig helt förstörd. Så förstörd att det idag känns som att jag aldrig mer kommer kunna lita på en människa fullt ut. Kommer jag någonsin våga älska en kille igen? Våga släppa in på djupet utan att vara rädd att han ska lämna mig? Jag är rädd att jag aldrig kommer känna mig tillräckligt bra. Försöker intala mig själv att jag är bra. Jag är fin som jag är. Att jag har bra egenskaper som väger över mina sämre sidor. Men det går inte. Jag ser bara alla mina brister hela tiden. Och jag är medveten om att jag måste förändra mig själv och lura fram mitt gamla jag, den jag trivdes med. Den som andra trivdes med. Sanningen är den att mina erfarenheter har gjort mig bitter. Fördelen är att jag är medveten om det. Jag har alltså möjlighet att förändra mig själv och jag måste förändra mig själv för att kunna trivas med den jag är oavsett vad jag har med i ryggsäcken.

Jag har kommit på några sätt till förändring. Den första är att skriva ner alla bra egenskaper jag hade förut men som kommit i skymundan längst vägen. Därefter ska jag stäva efter att nå dem. Jag har också varit förbi biblioteket och lånat självhjälpsböcker som jag ska läsa. Och så blir det att läsa lite Paulo Coelho. Han har många bra, fina tankar. Och det verkar vara en vis herre. Jag ska fokusera på att göra något bra av det hela och jag vet att framtiden kan bli mycket ljus. Det är bara jag som kan stå för förändringarna i mitt liv och det kommer jag göra.

Allt det här på grund av att jag träffade en kille som jag trodde på, som jag litade på, som jag älskade. Och som jag råkade bli gravid med. Men som hotade lämna mig om jag inte gjorde abort. Och jag som visste att en abort inte var en bagatell, låtsades som att det inte var världens sak, utan gjorde den och trodde jag skulle kunna lämna det bakom mig direkt. Nu har tre år gått och jag påverkas fortfarande. Om jag visste då vad jag vet nu skulle jag självklart behållt det oavsett vad mitt ex hade gjort. Men jag kan inte spola tillbaka tiden. Jag kan bara ta lärdom av det jag gått igenom och bli en visare människa. Jag får fortfarande sörja det jag mist, för mig betydde det otroligt mycket, men nu vill jag gå vidare. Inte glömma, men inte försaka mig själv och andra. Jag har redan varit på botten och det bara bli bättre. Och det kommer bli bättre. Den enda som stoppar mig är jag själv. Och det bästa av allt är att fast jag gjort en av det värsta sakerna en människa kan göra så är jag värd allt gott.

Jag har det inte uppskrivet i kalendern, men vissa årsdagar kan man inte glömma. Vissa dagar är så förknippade med vissa händelser att direkt man kommer på vilket datum det är så reagerar man därefter. Man minns.

Idag är det en sådan dag. Det är tre år sedan mitt ex läste lappen jag lämnat på köksbordet där jag önskade honom trevlig helg och att jag älskar honom. Jag själv begav mig på resa ont anande att innan kvällen kom skulle jag läsa ett sms där det stod att han inte vill mer. Idag är alltså den dagen för tre år sedan som min värld rasade samman. Som jag i rasande fart föll nerför det mörka hålet och slog mig riktigt hårt. Alla mina försvarsmekanismer hade klarat av allt som hänt hittills, men när jag insåg att jag skulle behöva ta mig igenom abortbearbetningen själv gick det inte längre. Jag hade ingen att stötta mig mot. Samtidigt som jag insåg att jag hade hur många som helst.

Vänner är som änglar utan vingar. Som stjärnor, man ser dom inte alltid, men man vet att de finns där. Utan vänner klarar man inte allt. Vad som än händer i ditt liv så kommer de riktiga vännerna stötta dig, du vet att de står där som back up. Den här tiden på året för tre år sedan fick jag uppleva hur rik jag var på vänner. Hur otroligt lyckligt lottad jag är. Vännerna kramade om mig tyst, de grät med mig och tog med mig ut bland folk. De såg till att jag åt och telefonen gick varm i timmar i sträck. Men det är något med vänner som gör att de inte kunde ersätta min stora kärlek, förutom kärleken i sig då. De upplever inte alltid det som du upplevt och de vet inte alltid hur du har det fastän du talat om det för dem. Ibland måste man få uppleva samma sak för att förstå. Den 1 oktober 2010 lämnade min kärlek mig, han som tillsammans med mig varit med om aborten. Han var den som hade störst del i den förutom mig. Nu lämnade han mig. Ensam med mina minnen, med min sorg.

Idag ska jag fira att jag klarat av den tuffaste perioden hittills i mitt liv. Jag ska fira att jag inte längre är tillsammans med en ynkrygg, en som valde den lätta vägen men som lämnade kvar mig mitt i stormen. Jag ska fira livet och glädjen och kärleken och allt gott som finns. Jag ska tända ljus och be en stilla tacksamhetsbön och jag ska glädjas över att jag är jag. Och att livet format mig till den jag är idag. Att livet fortsätter forma mig till en ännu bättre människa.

Men som alltid när kalendern tagit ett varv runt så gör det samtidigt ont och av erfarenhet vet jag att firandet alltid kantas av tårar och sorg och tenderar bli en minnesdag. Därför brukar jag fråga mig om det är värt att grotta ner sig i det som hänt. Men slutsatsen är alltid densamma. Det är värt det. För jag vet att hur jag än reagerar eller vad jag än gör idag så blir det värre om jag bara låter det passera utan att tänka tillbaka. Och det kommer en dag imorgon. En strålande dag som jag kommer uppskatta och vara tacksam för. En vanlig dag.