Det är de små sakerna som gör livet värt att leva. En  dag upptäcker man att allt flyter på precis som man önskat. Den enda dagen följer den andra. Man vaknar, tar sig till jobbet och utför sitt arbete, hem från jobbet för middag och tar tag i kvällsrutinerna. Helt vanliga dagar. Sen kommer helgen och har man tur så  är man ledig. Har man tur så får man kanske jobba litegrann också. 

Och ledig, det var jag idag. En uppskattad ledighet efter en intesiv arbetsvecka. Solen skiner och fåglarna kvittrar. Jag får tid till det jag vill göra. Shoppa, städa och rensa garderoben. Hittar ett linne som är starkt förknippat med mitt ex. Är det inte dags att kasta den nu? Den kommer jag aldrig mer kunna sätta på mig igen. Den har legat i garderoben i 3,5 år. Utan att bli använd. Den förknippar jag med mitt ex. Och aborten. Och utan dessmer tanke på det så ligger den i soporna. Ett minne av den dagen jag såg mitt lilla foster.

En helt alldeles vanlig dag innehåller också en lång cykeltur och promenad i värmen pratandes i telefon med en av mina vänner som alltid finns där för mig. Inte bara när det är tungt i livet eller inför en stor händelse. Utan en alldeles vanlig dag. En vanlig lördag. Det slår mig att jag har det så bra.

När jag inser att jag har faktiskt har det bra är jag samtidigt medveten om att jag aldrig kommer glömma. Det känns snarare som att aborten finns där med mig precis varje ledig stund. När jag ser barn med deras mammor, när jag läser nyheterna och till och med på jobbet kan en tanke flyga förbi. Ett enda ord. Abort. Det händer så ofta. Nyansen, ni vet det där becksvarta mörkret som övergår i grått, den blir bara vitare och vitare. Nu gör det ingenting att tanken dyker upp. Jag är vän med den. Även om det fortfarande sticker till i hjärtat så känner jag en enorm tacksamhet till mina erfarenheter. Att jag fått berikas av dem. Att jag fått växa i min personlighet. Och jag vet att Gud ler mot mig. Innan natten skänker Han mig en fantastisk himmel och jag vet att vad som än händer framöver så kommer det sluta bra.

Herren svarade ”Mitt kära barn jag älskar dig och skulle aldrig lämna dig under tider av prövningar och lidande. När du bara såg ett par fotspår – då bar jag dig."

                                                  
                                                  
                                          Ur Fotspår i sanden

 

linnswed@hotmail.com

6 maj 2014 09:59

känner rätt lika som du. =)
Du har kämpat på riktigt bra. härligt med insikter. Jag har en del ouppklarat och ej färdigbearbetat. vet inte när jag ska få utrymme till det. har min lilla tjej nu på precis 2år och en lillebror som kommer i juli.
egen tid och reflektion finns inte ens i närheten på schemat. men det finns en hel del kvar inom mig. en sorg som aldrig läker. tids nog så får jag tid men det kan ta några år. men jag mår bra och livet är bra, men det är den där delen, den mörka tunga biten, den ligger inom mig och den är alltid där.

ha en jätteskön vår och njut njut av livet små stunder. <3

osynligtarr

19 juli 2014 08:09

Det tunga kommer nog alltid att lägga en skugga över livet, speciellt när det känns jobbigt, men när allt är bra och livet leker så är det inte lika stor risk att man slukas av de känslorna. Jag hoppas att allt är bra med dig just nu, kanske lillebror kommit? :) Och att du får njuta av sommaren och livet. Vad är väl livskvalitet än att få vara omringad av små pluttisar som förgyller livet? :)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Av någon outtalad anledning blev den här bloggen inte kasserad i samband med att livet rullade. Det har gått några år sedan jag skrev något senast, men jag fick vackert påminna mig själv om att packa upp ryggsäcken igen. Då kom tanken på att logga in...

Jag trycker det undan mig, mår rätt bra. Livet är fantastiskt och det är verkligen min tid. Men såhär i allhelgonatid kommer allt ikapp. Bara jag tänker på det så kommer tårarna. Såret rivs upp igen, blöder. Och det gör så ont i hjärtat. Jag gråter p...

Åren rullar på. Idag "firar" jag att jag varit singel i fyra år. Jag saknar honom inte, jag vill inte ha tillbaka honom. Men den där kvällen för fyra år sedan var det något som förstördes. Något gick sönder i mig. Inte bara det med aborten, utan den ...

Årsdagar är dagar då man tar fram minnen. De väcker härliga minnen till liv, de påminner om det jobbiga man gått igenom. Jag går in och läser på bloggen och upptäcker att jag inte alls skrivit så mycket de senaste två åren. Två långa år. Och jag inse...

Mitt i en hektisk period påminner almanackan mig om att det är dags. Dags för den 4:e årsdagen. Jag hänger inte med, jag hinner inte med. Jag vill bara få tid till att stanna upp en stund, tänka till. Och sedan gå vidare. Det som skulle blivit mitt l...