Mitt i en hektisk period påminner almanackan mig om att det är dags. Dags för den 4:e årsdagen. Jag hänger inte med, jag hinner inte med. Jag vill bara få tid till att stanna upp en stund, tänka till. Och sedan gå vidare. Det som skulle blivit mitt lillhjärta. Jag är så rädd att jag aldrig mer ska få chansen att bli mamma igen och för att döva känslan av tomhet så kör jag på i 120. Allt är ju bra. Jag mår bra. Jag har bara kommit ur spår som alltid den här tiden på året. Även när livet leker finns det där som en skugga som ständigt förföljer. Och när jag ser mig omkring så börjar löven sakta ändra färg igen. Det är dags.

Allt har sin tid. Och för mig följer nu några dagar i eftertänksamhetens tecken, tid till  sorg och saknad. Efter vad som var. Efter vad som kunde blivit.  Men också tid för tacksamhet. Tacksam för vad erfarenheterna förde med sig, tacksam för vad som blev, 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Av någon outtalad anledning blev den här bloggen inte kasserad i samband med att livet rullade. Det har gått några år sedan jag skrev något senast, men jag fick vackert påminna mig själv om att packa upp ryggsäcken igen. Då kom tanken på att logga in...

Jag trycker det undan mig, mår rätt bra. Livet är fantastiskt och det är verkligen min tid. Men såhär i allhelgonatid kommer allt ikapp. Bara jag tänker på det så kommer tårarna. Såret rivs upp igen, blöder. Och det gör så ont i hjärtat. Jag gråter p...

Åren rullar på. Idag "firar" jag att jag varit singel i fyra år. Jag saknar honom inte, jag vill inte ha tillbaka honom. Men den där kvällen för fyra år sedan var det något som förstördes. Något gick sönder i mig. Inte bara det med aborten, utan den ...

Årsdagar är dagar då man tar fram minnen. De väcker härliga minnen till liv, de påminner om det jobbiga man gått igenom. Jag går in och läser på bloggen och upptäcker att jag inte alls skrivit så mycket de senaste två åren. Två långa år. Och jag inse...

Nu har jag lämnat det gamla bakom mig och gett mig ut på nya äventyr. Det kanske bara är några kilometer österut, men den där lyan där det fanns så mycket sorg och saknad i väggarna är ett minne blott. Och jag kommer aldrig att återvända dit. Här är ...