Idag är det tre år sedan du ploppade ut från mig, precis som planerat. Tre år som jag funderat på vad som kunde blivit. En tid av saknad som inte går att förklara. Tre år med ett tomrum i hjärtat som ibland gör så förfärligt ont. Med en bild av dig i näthinnan som inte går att sudda ut, en bild jag inte vill sudda ut. I min minnesask från din höst har jag ett löv sparat. Det är sällan jag tar fram den, men vetskapen gör mig lugn. Det är det enda jag har. Inga minnen, ingenstans att få sörja dig. Ibland känns det som om den tiden aldrig har varit. Som om det aldrig har hänt. I nästa stund känns det precis som om det var igår jag tittade ut från sjukhusfönstret på de gröngula björkarna med en konstig känsla i kroppen och ett illamående som var det värsta jag varit med om. I själva verket var det för tre år sen, någon timma innan jag rusade in på mitt värsta toalettbesök någonsin. Om jag bara vetat... Därför tänder jag ljus för dig idag. För dig, mitt lilla foster. Den vackraste varelse jag någonsin sett.

Och jag är tacksam. Tacksam när jag ser löven falla ner från björkarna. Tacksam för vad jag fått uppleva och vad erfarenheterna gjort med mig. Jag kommer på mig själv och ler stort. Och tänker på dig. I nästa sekund kommer jag på mig själv. Jag har verkligen kommit långt på de här åren. Att kunna le åt något som var det värsta som hänt mig, och som fortfarande är det värsta som hänt mig. Men att jag kommit vidare och att jag blivit så mycket rikare, så mycket klokare. Och jag känner att jag vårdar mina erfarenheter ömt. Att kunna gå vidare och veta att vad som än händer framöver så klarar jag det. Jag klarar allt! Den tanken gör mig så stark.

Igår när jag kom gående under stjärnhimlen blickade jag upp och såg en stjärna falla. Jag är alltid på jakt efter fallande stjärnor, det hör som till min natur. De ger tröst och det känns så mäktigt på något sätt. Så stor universum måste vara. Och jag vet att du finns där någonstans och växer till dig tills vi ses igen. Det gör mig lugn och jag kan fortsätta leva färdigt mitt liv här och tillåta mig må bra och njuta av livet.

Jag har en almanacka stående på byrån med visa ord för varje dag. Och den kan jag använda år efter år. I morse vände jag blad på den. Dagens visdomsord löd såhär: "Att förlåta är att känna sig fri." Ja, jag har förlåtit mig själv för vad som känns som den största synd. Jag har förlåtit och jag är fri!

 

linn

14 september 2013 20:14

jag känner igen mig så enormt mycket i dina ord och dina känslor.
jag har inte kommit lika långt som du på några ställen.det där att förlåta och känna sig fri.
känner mig låst i mig själv i min själ när det gäller mitt barn och mitt ex.
det kan fortfarande göra så ont och gnaga inom mig och jag gråter ibland över det fortfarande. när jag är på någon minnesplats hör en låt osv.

det är galet, det är i november 4år sedan, 4år sedan då det mest vidriga och traumatiska hände. det är sådan sorg inom mig att jag börjar till och med gråta när jag skriver detta nu.

mycket fint har jag i mitt liv.jag har fått en fantastik liten tjej som är nu 16vilda månader och det bästa i mitt liv men det tar ändå inte bort min sorg från då. mina känslor mina minnen de svek som drabbade mig. det är som ett stort djävla håll som aldrig vill gro igen, hur mycket jord jag än stoppar där.
trots min lilla tjej och det liv jag har nu så går det inte en dag eller max två dagar och jag inte tänker på mitt barn från då och mitt ex.
det kommer nog spöka så länge jag lever. jag vill inte ha det så. jag vill bli och känna mig fri. ryggen känns så tung. vet inte riktigt hur jag ska komma dit.

hälsningar från en sårad krigare <3

osynligtarr

19 september 2013 00:29

Det gör ont att läsa det du skrivit. Det är inte lätt att förlåta sig själv, men när man väl gör det så är det som en stor börda som släpper från axlarna. Det innebär inte att man gjort rätt, utan det kan fortfarande kännas lite fel. Men ibland får man nog vara lite ödmjuk mot sig själv. Hur svårt som helst.

Jag tänker på alla stunder man gråtit sig igenom här hemma. Senast förra veckan var det en ny plats jag slog mig ner på och tokgrät. Mitt i allt kommer jag på mig själv att där har jag nog aldrig suttit och gråtit förut. Snart har jag suttit på vartenda kvadratmeter i den här lägenheten och gråtit över aborten och lite komiskt mitt i allt jämmer och elände är det allt ;)

Jag tänker på det där med hålet och jorden som du beskrev så bildligt. Tänker på att det borde finnas något sätt så att det en vacker dag växer en vacker minnenas blomma där. Vad är det som saknas för att blomman ska börja växa och bli en härlig påminnelse över någon du hade en kort stund inom dig men påverkat dig så mycket? Vatten? Vad behövs för det? Jag hoppas att du en dag kan se bilden inom dig där blomman gror och växer upp ur all möda och sorg som är och varit. Och att du kan se tillbaka på tiden med tacksamhet, även om sorgen nog aldrig kommer lämna en. (har svårt att tro att det nånsin kommer upphöra att göra ont).

Jag tänker på dig och hoppas du en dag får sinnesro. Mig har det hjälpt att tänka att jag en dag kommer få se mitt hjärta igen hur flummigt det än låter. Huvudsaken är att det hjälpt mig igenom det tuffa så tillåter jag flumsaker. Jag måste få gå vidare och leva mitt liv tills den dagen kommer då jag ska lämna det. Och då hoppas jag att jag får möta den som jag egentligen skulle mött för över två år sen. Jag kan inte glömma, jag vill inte glömma och jag kommer aldrig tillåta mig själv att glömma. Men jag får gå vidare och leva ett liv fylld med glädje och tacksamhet även om jag gjorde vad som känns som världens största synd. Att ta bort sitt barn. Förlåtelsen är nyckel till mycket, det tror jag, och jag hoppas att du en dag kommer kunna förlåta dig själv. Jag tänker på dig och hoppas det kommer gå dig väl och att du en dag kan tänka på aborten och ditt ex utan att det ska göra så fruktansvärt ont som det kan göra. För jag är helt övertygad om att du förtjänar att må bra och att din dotter förtjänar en mamma som känner sig fri

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Av någon outtalad anledning blev den här bloggen inte kasserad i samband med att livet rullade. Det har gått några år sedan jag skrev något senast, men jag fick vackert påminna mig själv om att packa upp ryggsäcken igen. Då kom tanken på att logga in...

Jag trycker det undan mig, mår rätt bra. Livet är fantastiskt och det är verkligen min tid. Men såhär i allhelgonatid kommer allt ikapp. Bara jag tänker på det så kommer tårarna. Såret rivs upp igen, blöder. Och det gör så ont i hjärtat. Jag gråter p...

Åren rullar på. Idag "firar" jag att jag varit singel i fyra år. Jag saknar honom inte, jag vill inte ha tillbaka honom. Men den där kvällen för fyra år sedan var det något som förstördes. Något gick sönder i mig. Inte bara det med aborten, utan den ...

Årsdagar är dagar då man tar fram minnen. De väcker härliga minnen till liv, de påminner om det jobbiga man gått igenom. Jag går in och läser på bloggen och upptäcker att jag inte alls skrivit så mycket de senaste två åren. Två långa år. Och jag inse...

Mitt i en hektisk period påminner almanackan mig om att det är dags. Dags för den 4:e årsdagen. Jag hänger inte med, jag hinner inte med. Jag vill bara få tid till att stanna upp en stund, tänka till. Och sedan gå vidare. Det som skulle blivit mitt l...