Läste just om råd till en 16-årig tjej som var gravid och funderar på hur den människan tänkte där.  "Jag hade aldrig klarat av att få barn vid 16".  Nähä, men hade du klarat av en abort då? Att människor tar abort så lättvindligt gör mig otroligt ledsen. Aborten som nästan höll på att ta dö på mig! Visst, det är nog tufft med ett barn vid 16 års åldern. Det kan vara tufft med barn vid 20-års åldern, eller varför inte 30-års åldern också. Men vem garanterar att en abort alltid är enkel? Såren som finns kvar hos mig kommer alltid att riva och göra ont och varenda dag önskar jag att jag hade haft det där lilla knytet hos mig. Andras råd kan vara nog så illa. Min största önskan är att varenda gravida tjej gör sitt eget beslut i dessa frågor, för det är ingen annan än du som kommer må piss om aborten inte blir som du tänkt dig. Och det är ingen annan än du som kommer se till att du står på benen igen. Visst, man kan ha vänner vid ens sida som stöttar så att man vill leva. Men det är bara en själv som kravlar upp ur den där djupa tunneln.

Nu har jag storstädat hemmet och under de två timmarna när jag hade trasan i handen funderade jag över det här med livet och dess motgångar. Det är ju nyss två år sen jag gjorde min abort, det värsta jag någonsin gått igenom. Då jag verkligen föll. Men faktum är att jag faktiskt har upptäckt att jag hade vingar. Jag tror aldrig att jag kommer hamna i en sådan situation igen där jag kommer känna mig så hjälplös och ensam. Aldrig falla så tungt. Den här erfarenheten har nog lärt mig att flyga. Såhär två år efteråt har jag också insett att vardagen är i kapp. Jag påverkas inte längre så som jag gjorde förut. Får inte ett gråtanfall direkt jag tar ett steg. Istället tacklar jag det riktigt bra utan att glömma. Det som har hänt har hänt och jag kan inget göra åt det idag, däremot kan jag ta med mig de lärdomar jag fick. Dessutom utvecklades jag otroligt mycket under de här åren. Jag känner mig helt enkelt fri! Vad jag än kommer möta i framtiden så känner jag nu att jag kommer fixa det. Det här kommer bli bra! Som jag tänkt och skrivit ner förut: Det kommer en morgondag! Min morgondag är här.

Under städningen tänkte jag också på hur jag ska göra med den här bloggen. Jag behöver inte skriva så mycket mer här känner jag, men jag är medveten om att jag inte är ensam om det jag varit med om. Jag vill nå ut till fler tjejer som varit i min situation för jag vet hur viktigt det kan vara. Men hur gör man det? Tanken har slagit mig att kassera den här bloggen och börja om på någon ny som inte är så rörig. Eventuellt kan den vara till underlag för den bok jag kommer att skriva. För en bok ska jag skriva. Nu är jag dessutom i den fasen att jag tror att jag kan klottra ner det jag vill ha sagt på ett bra sätt. Bara tiden som saknas. Det får helt enkelt ta den tid det tar. Nästa sommar är jag än mer fri och då kommer min aborthistoria att avslutas på riktigt när jag nått mitt mål. Det mål jag hade då jag hamnade i krisen. Först då är jag helt redo att gå vidare och lämna det här bakom mig. Då finns inget mer som hindrar. Men idag ska jag njuta av vissheten om att morgondagen kommit och hurra för mig själv! Jag klarade det här och för mig är det en stor seger! :)  

Först tänkte jag strunta i det för att jag inte vet vad jag vill skriva. Men jag skriver ändå vad jag känner passar just för stunden. Den ena, en vers från Carolas sång "Jag vill alltid älska" och den andra är från en bok jag önskar jag läste tidigare, just efter min abort. Den skulle varit till otrolig hjälp. Boken heter: "En tid för läkedom" och inriktar sig till oss som gjort abort. Jag börjar med den dikten eftersom den passar så bra för vad jag känner just nu. En årsdag, men ändå ett avslut på den tunga perioden som jag anser (just idag känns det så) vara avklarad:

Att börja om gör allting nytt

Det nya livet tillhör Honom

Han ger oss varje nytt ögonblick

och säger:

Mitt barn, börja om

Mitt barn börja om

Du är fri att börja om på nytt.

Men jag kan heller aldrig glömma:

Det är dig jag älskar!
Det är dig jag älskar!

Och en gång ska tystnad

ge upp för sång

Då ska min tunga

få ny kraft att sjunga

Att inte ett enda barn fick förgäves liv nångång.

Jag ska aldrig glömma.

Kram på er alla därute som måste gå igenom smärtsamma abortminnen och årsdagar med sorg i hjärtat. En sorg som inte alltid är så accepterad av omgivningen. Gråt ut, sörj. Det kommer en morgondag!

Så var den då här, 2 års-dagen av min abort. För exakt två år sen ändrades min syn på livet. Inte vilket liv som helst, utan livet innan man kommer ut i den riktiga världen. Och det livet saknar jag så otroligt mycket fastän dagarna går. För två år och ganska exakt sex timmar sen såg jag mitt lilla, livlösa foster. Det vackraste jag någonsin sett. Och fortfarande idag, fastän jag inte har dessmer minnen förutom de knappt tio veckor långa tankarna och minnena från graviditeten, gör det ont i hjärtat. Det kommer nog aldrig sluta göra ont, men smärtan avtar för var dag som går. Det har varit en lättsam dag, förutom att tanken har förföljt mig hela dagen. "För två år sen." Det känns som en helt annan tid då. Som en dröm. Jag kan inte förstå att det är mina egna minnen, min egen livshistoria, jag tänker på. Men jag vet att jag fortfarande blir berörd och det kommer jag nog bli.. ja.. jag tror jag alltid kommer beröras av det. Mitt hjärta klappar för den hur underligt det än låter. Jag kan inte glömma, jag vill inte glömma, jag ska inte glömma. Men jag har gått vidare med förhoppning att aldrig genomgå detta igen och att en gång få träffa just det barnet jag valde att ta bort. Ja, det låter säkert väldigt märkligt i mångas öron, men för mig är det så. Här kan och vill jag skriva precis vad jag känner utan att få påhopp eller att någon kritiskt läser det jag skriver. Den som aldrig gått igenom samma sak som mig kan inte förstå. Hur som helst har jag klarat igenom en hel dag på plugget trots trötthet. Trots att tankarna kommit. Men jag känner sådan otrolig stolthet en sån här dag. Att just jag fick vara med om detta och att det berikade mitt liv så otroligt mycket. Ikväll ska jag tända ljus vid fönstret. Ett för mitt foster som aldrig fick chansen att födas till denna värld och ett för min kära mormor, som jag är förvissad om att hon tar hand om min lilleplutt däruppe. Jag längtar till den dagen vi får träffas igen och något annat finns inte. Jag vill träffa mitt barn som jag valde bort, men som jag aldrig riktigt kan glömma. Jag vill träffa kära mormor med den varma, hårda kramen hon gav mig vid sin dödsbädd som tröst.

"Vad mitt hjärta sörjer kan ingen se" 

Ungefär så löd texten som jag såg på en sten inne i en affär idag. Den var så passande. Min sorg står endast mellan Gud och mig. Och när jag gråter är det endast han som ser det. Han ser plågan i mitt hjärta och han tröstar mig när jag knappt orkar vandra vidare. Vad vore jag annars? När det var som mörkast i mitt liv lyste hoppets stjärna där. Nu tätt följt av många andra hoppets stjärnor. En dag...

11 september och flygplan. Alla förstår nog kopplingen. Men idag var det i ett annat sammanhang: jag var nämligen ute och flög. Hem från en skön semester som var avkopplande. Det var en befriande känsla att glömma allt det vardagliga för stunden, men direkt på morgonen blev jag påmind om datumet. Tack, syrran! Japp, sen gick jag och tänkte på det hela dagen. Ingenting man kan prata om och tårarna på väg. Men det gick bra. Idag för två år sen tog jag de första tabletterna. Idag för två år sen "manipulerade" jag vårdpersonalen och spelade rollen som säker fastän jag skrek inombords. Idag för två år sen... men ännu har inte den värsta dagen passerat. I övermorgon. Två års dagen "på riktigt". Bara jag orkar med de här dagarna utan att flippa ur, för det orkar jag inte med.

Nu är väskan packad och om några timmar reser jag. Jag vet inte om jag egentligen vill, för vet vad som väntar när jag kommer hem. Ser det istället som lite välbehövd vila så jag orkar ta tag i studierna och aborten ifall jag skulle reagera starkt på den även detta år. Och den vilan behövs! Rätt tid att åka iväg på. Dagen när jag kommer tillbaka är det exakt två år sen jag tog första pillrena för att hindra mitt foster att få fortsätta utvecklas och komma till denna värld. I helgen har jag känt otrolig saknad efter den. Det kan låta märkligt. Sakna ett foster i vecka tio. Men efter det att jag såg den kan jag inte glömma. Jag saknar det jag gick miste om så otroligt mycket fastän jag vill se framåt. Ja, nya krafter behövs definitivt till nästa vecka inför de där tunga dagarna.

Samtidigt önskar jag er en fin höstvecka! Ibland är livet alltbra härligt ändå! :)

September är här igen. Börjar med regn och rusk. Snart alla årsdagar igen.. Men idag är jag iallafall glad och den känslan kommer jag behålla. Fy, vad bra jag är!!! :D