Jag har tänkt ett tag på att jag ska ta och läsa mina dagböcker från den tunga tid och idag blev det av. Det var som att väcka den sovande björnen och som en tidsmaskin fördes jag tillbaka till hösten 2010 i tanken. Att påminnas om hur det verkligen var, saknaden och förtvivlan jag hade och kärleken till mitt ex som jag trodde på så mycket. Mitt i allt låg journalen från tiden på sjukhuset, där det står att jag är säker på min abort och så vidare. Det var otroligt smärtsamt att läsa och det rev upp ärret en aning. Att plötsligt påminnas hur det var, alla frågor jag hade om vad som egentligen hände, varför exet plötsligt lämnade mig och alla farhågor om plugget och framtiden. Det jag kan konstatera idag är att det är otroligt skönt att ha detta bakom mig, att ha facit i hand. Nu vet jag vad som blev och jag är glad över hur det slutade.

Nu funderar jag på vad jag ska göra av dagböckerna som jag och exet skulle bränna tillsammans?! En del av mig skriker åt mig att bränna det fort innan jag rivs upp igen medan en annan del menar att det kan vara bra att ha det sparat för framtiden. Jag är inte redo att bränna upp det riktigt än och jag vet aldrig om jag kommer känna mig redo.

Igår läste jag om Post Abortion Stress Syndrome där det fanns en lång lista med punkter på symtom och mycket stämde in på mig från den tiden. Jag har ju alltid tänkt att det var någon sådan reaktion jag fick, men att få läsa det sådär gav mig styrka. Det är väl klart att jag inte klarade av att hantera situationen på ett bättre sätt!

Idag är det tre år sedan du ploppade ut från mig, precis som planerat. Tre år som jag funderat på vad som kunde blivit. En tid av saknad som inte går att förklara. Tre år med ett tomrum i hjärtat som ibland gör så förfärligt ont. Med en bild av dig i näthinnan som inte går att sudda ut, en bild jag inte vill sudda ut. I min minnesask från din höst har jag ett löv sparat. Det är sällan jag tar fram den, men vetskapen gör mig lugn. Det är det enda jag har. Inga minnen, ingenstans att få sörja dig. Ibland känns det som om den tiden aldrig har varit. Som om det aldrig har hänt. I nästa stund känns det precis som om det var igår jag tittade ut från sjukhusfönstret på de gröngula björkarna med en konstig känsla i kroppen och ett illamående som var det värsta jag varit med om. I själva verket var det för tre år sen, någon timma innan jag rusade in på mitt värsta toalettbesök någonsin. Om jag bara vetat... Därför tänder jag ljus för dig idag. För dig, mitt lilla foster. Den vackraste varelse jag någonsin sett.

Och jag är tacksam. Tacksam när jag ser löven falla ner från björkarna. Tacksam för vad jag fått uppleva och vad erfarenheterna gjort med mig. Jag kommer på mig själv och ler stort. Och tänker på dig. I nästa sekund kommer jag på mig själv. Jag har verkligen kommit långt på de här åren. Att kunna le åt något som var det värsta som hänt mig, och som fortfarande är det värsta som hänt mig. Men att jag kommit vidare och att jag blivit så mycket rikare, så mycket klokare. Och jag känner att jag vårdar mina erfarenheter ömt. Att kunna gå vidare och veta att vad som än händer framöver så klarar jag det. Jag klarar allt! Den tanken gör mig så stark.

Igår när jag kom gående under stjärnhimlen blickade jag upp och såg en stjärna falla. Jag är alltid på jakt efter fallande stjärnor, det hör som till min natur. De ger tröst och det känns så mäktigt på något sätt. Så stor universum måste vara. Och jag vet att du finns där någonstans och växer till dig tills vi ses igen. Det gör mig lugn och jag kan fortsätta leva färdigt mitt liv här och tillåta mig må bra och njuta av livet.

Jag har en almanacka stående på byrån med visa ord för varje dag. Och den kan jag använda år efter år. I morse vände jag blad på den. Dagens visdomsord löd såhär: "Att förlåta är att känna sig fri." Ja, jag har förlåtit mig själv för vad som känns som den största synd. Jag har förlåtit och jag är fri!