Börjar bli väldigt less på helger. Jag orkar inte längre med dom. I helg har jag inte fått något alls gjort. I fredags blev det en promenad med en kompis. Utöver det har det inte blivit något alls. Lite plugg, inte mer. Idag blev det två promenader. För att få en nypa frisk luft och för att få tiden att gå. Jag har ingen motivation till att plugga. Och jag börjar bli bitter. Vet inte hur jag ska bryta det mönstret. Jag kräver otroligt mycket uppmärksamhet. Jag vill bli sedd. Jag vill ha kärlek. Jag vill ge. Och jag vågar inte ens tänka tanken, men den har förföljt mig hela helgen. Jag saknar det jag hade med mitt ex. Saknar sällskapet, myset, samtalen. Allt. Tänk om man skulle finna någon att dela livet med. Just nu vill jag bara slippa dessa helgkvällar själv. Vill bara ha sällskap.

Idag låg löven tätt på marken. Det prasslade där jag gick. Jag log lite. Tänkte som vanligt på förra hösten. Samtidigt ville jag helst brista ut i gråt och önskade att någon fanns vid min sida, höll om mig och kramade mig hårt. Och att jag skulle glömma all sorg för en stund.

Nu är strax äntligen dags för helg igen. Känner att jag behöver lite miljöombyte. Träffa vänner utanför skolvärlden. Andas lite mellan varven. Jag blir tokig på alla och vill bara skrika rätt ut ibland. Det är för mycket plugg och varför jag inte klarar av det vet jag inte. Men det verkar som alla andra fixar det galant. Efter att ha varit med klassen i nästan två veckor i sträck blir jag lätt tokig. Jag blir så less på allt och alla. Samtidigt trivs jag så bra där jag befinner mig nu. Det är så skönt att bara få vara i den miljön. Men just nu... vill jag bara ha lite godis å trycka i mig å titta på någon bra film eller så. Tror jag fått ett försenat PMS.

...och titta fram när det lugnar ner sig lite. På tok för mycket plugg, alldeles för lättirriterad och hinner inte med fritid. Tror dessutom jag glömt ta femal balans några dagar nu. Ingen koll på nånting. Idag vill jag bara gömma mig och börja störtböla.

Vad var det som gick så galet snett ifjol när jag varken fick fortsätta plugga eller bli mamma? Ser mina f.d klasskompisar gå från skolan jättetidigt varje dag, till synes ha fritid när de kommer hem. Själv vet jag att vi i klassen går sist från skolan alla dagar och när vi kommer hem väntar hur mycket kurslitteratur och läxor som måste betas av. Bitter? En aning. Får jag inte lov att vara det åtminstone en dag?

Småseg efter en resa i helgen. Hann i alla fall till stan för lite shopping så nu är jag glad för alla köp jag gjorde. Och ännu gladare blev jag när jag insåg att jag fått tips av läsare om Älska livet. Just nu sitter jag och läser på deras hemsida. Väldigt viktigt att man tar upp och belyser ämnet och vill förändra på vilket sätt man än väljer att göra det på! Jag ska kika lite mer och ev bli medlem trots jag är 26 år. Förhoppningsvis så får jag också vara medlem trots att jag är lite äldre. Många bäckar små...

På tal om mina magproblem i samband med mensen så har jag fått tid till doktorn. Ska dit och förhoppningsvis så får jag veta att allt är ok och att det förbättras. Det är så skönt att nu, efter mensen, slippa huvudvärken och magonten. Jag behöver knappt ta värktabletter när jag inte har mens och det är så skönt!

Usch vad less jag blir. Vårdcentralen ringde upp mig igår. Fick recept på värktabletter via telefon, inget mer. Åkte direkt och hämtade ut dom, men trycket över magen var fortfarande kvar trots att jag tagit dom. Däremot försvann huvudvärken för stunden.

På kvällen ringde jag sjukvårdsupplysningen. Jag är orolig, jag fick nämligen höra att det kan bero på inflammation i äggstockarna tror jag det var. Och jag vill inte riskera bli infertil pga något skit efter en abort. Det här har ju pågått i flera månader, speciellt vid mens. På sjukvårdsupplysningen tyckte dom jag skulle kontakta kvinnokliniken. För inflammation ska man ha feber också. Det har inte jag haft, så lite kunde jag andas ut.

Nu hade jag kontakt med kk och fick en tid om 3 veckor. Då får jag iaf en undersökning gjord och förhoppningsvis säger doktorn att allt är ok. Jag vet att dom kommer föreslå p-piller. Jag som är emot det av flera olika anledningar vet inte alls hur jag ska ställa mig till det. Jag vill absolut inte ha några biverkningar av det och jag vet att man kan få det. Alla är ju olika och upplever saker olika, men jag verkar ju få alla konsekvenser man bara kan få. Men... nu har jag iaf fått en tid inbokad och det är jag nöjd med.

All magont och huvudvärk och sömnlöshet kan ha sin ursprung i detta. Idag är det på dagen ett år sen. Minns dagen som det vore igår, men ändå så känns allt så nära.

Jag vaknade som vanligt, duschade, åt frukost och åkte med pojkvännen till sjukhuset. Jag fick inte ta tabletterna hemma "eftersom jag gått så länge". Strax efter klockan åtta på morgonen blev vi insläppta i ett kalt, rätt stort rum. Där fanns en brits, en fåtölj, tv, fönster ut med nerdragna persienner och så en toalett. Jag gick direkt in på toaletten och tog tabletterna. 4 st cytotec som ska in vaginalt, 2 citodon och ibumetin. Efter en timma har jag fruktansvärd mensvärk. Barnmorskorna springer och värmer vetekudde stup i kvarten för att få ner den, men den ger inte vika. Minns att jag säger till min pojkvän att jag aldrig mer ska göra en abort pga smärtan. Försöker gå runt i rummet, men det blir som nedböjt och med händerna för magen.

Innan lunch får jag fler tabletter´, men ingenting händer förutom att smärtan är kvar och jag kräks inne på toaletten. Det ska tydligen vara vanligt. Vid 12 mår jag asdåligt och har ont från bröst till lår. Får smärtstillande. Vid halv ett händer det. "Kaboom" känns det i min mages nedre del. Något hände. Rusar till toaletten och känner att blodet forsar. Efter det larmar jag och säger att jag börjat blöda. Får en "plåtpotta" att lägga i toalettstolen. Någon minut senare måste jag springa tillbaka. Väl sittandes där känner jag att någonting större kom ut. Då förändrades mitt liv. Jag tog bort "plåtpottan" från toaletten och satte den på skräpkorgslocket. Jag kunde inte undgå att se. Där, i "plåtpottan" fanns den varelse som skulle ha blivit min och X bebis. Inget embryo, utan ett foster. Den var så välutvecklat för att vara bara tio veckor gammalt. Huvudet, kroppen, ögonen. Allt syntes så klart.

Allt blev så levande för mig i det ögonblicket. Vad hade jag gjort? Svaret fanns ju där. Min lilla bebis, min egen. Det var också då något liknande moderskänslor kom. Kärlek. Och sorgen. Den bara vällde över mig. Jag var inte ens förberedd på att få se. Och så allt det här. Det var en chock.

Jag ringde på larmet så BM skulle komma. Hon gick in på toaletten, tog det med sig. Kom sen tillbaka och frågade hur det var. Då brast jag. Jag hade inget sagt till min kille sen jag kom ut från toaletten mer än att "det är över". Jag var gråtfärdig och började störtböla. BM kom och tröstade, förklarade att det inte brukar synas så här tydligt. Mitt foster kom själv, nästan inget blod med. Mitt ex satt kvar på fåtöljen. Han tröstade inte. Han sa ingenting. Det var nog då vi började glida isär. Om jag skulle tvingat han att komma in och se, hur skulle vår relation varit idag?

I den stunden ifrågasatte jag mig själv för att jag inte kollat upp mer bakgrundsfakta, varför jag inte googlat mer om abort och graviditeter.

Vi blev kvar till klockan tre. Då var jag utsvulten, trött och nere. Allting hade inte kommit ut, men jag skickades hem med orden att det kommer komma de närmsta dagarna. Det var tungt att komma hem och väl hemma grät jag bara till dess jag somnade.

Och jag känner mig annat än i form. Idag vaknade jag med intensiv huvudvärk och hemsk magont. Mensen. Den blir bara värre och värre. Förhoppningsvis kommer jag få svar på varför jag har sån smärta. Det känns inte som vanlig mensvärk. Väntar nämligen på att vårdcentralen ska ringa upp. Jag orkar inte ha så ont att det påverkar min vardag så mycket när jag har mens. Jag orkade inte ens ta mig till plugget idag. Så jag har knaprat i mig värktabletter. Vågar inte ta mer just nu. Tror jag redan hunnit med två sen morgonen. Hoppas verkligen på trevligt bemötande från vårdcentralen. Det känns som att jag inte kommer bli tagen på allvar. Hoppas min kvinnliga inuition inte stämmer. I övrigt känner jag mig tom.

Vaknade för tidigt. Mardröm. När jag så väl höll på att somna om hördes värsta åskknallen. Gav upp försöket. Hade inget annat val än att ta tag i dagen och göra mitt bästa av den. Här sitter jag helt slutkörd fast jag fick en halvtimmas powernap efter skolan. Huvudvärk. Och så otroligt ledsen. Till råga på allt kom mensen igår med magont. Som på beställning. Imorgon skulle jag gärna firat "nyår". För att jag klarade av det här året. För att jag tar ett steg framåt i bearbetningen. Men jag är så rädd att jag kommer glömma allt det värdefulla jag lärt mig under det här året. Och uppriktigt. Jag är rädd för att glömma vad det var för vackert jag fick se den där dagen för snart ett år sen. Jag är så rädd för att jag hoppas för mycket och kommer bli besviken i framtiden för att jag fick en chans, men aldrig tog den.