Det är sällan jag hamnar i en situation där jag får en babylängtan, men det hände faktiskt idag. Kom i kontakt med en liten bebis som var så söt och då gjorde det ont i mitt hjärta. Ibland längtar jag så mycket efter att bli gravid å föda en söt liten bebis. Den där känslan och tanken "jag är gravid". Jag vet vad jag pratar om. Jag gillade tanken på att vara gravid när jag var det. Men jag kunde inte ta åt mig av de känslorna när jag visste att det nästan var omöjligt att behålla. Mina åsikter just då gick helt tvärtemot vad jag kände. Jag vill titta på min egen lilla bebis och känna att jag älskar den över allt annat. Det är min största dröm att nångång få vara med om det och jag hoppas att den en gång besannas.

Jag har haft väldigt mycket att göra den senaste tiden. Främst plugget tar på mina krafter och det var längesen jag kände mig utvilad. Och mitt i allt kom mensen, men hör och häpna.. den här gången hade jag inte magsmärtor. Lite ont i huvudet, men det gick att leva med och alltså inget att klaga över för en gångs skull! :) Nu hoppas jag att det fortsätter på det sättet och att jag mår bra! Snön smälter, blommorna tittar fram och jag går min sommar till mötes! :)

Jag börjar må så mycket bättre alltefter tiden går. Känslan av att det som hänt ändå inte har hänt finns där. Det känns så overkligt, men ändå så verkligt. Jag kan prata om det, men jag kan inte riktigt ta in samma känslor jag hade då. Kan inte förstå. Att det ör mig det handlar om, det är mig det hänt.

Jag pratade med en vän här om dagen om mina mensbesvär. Hon sa att hon läst en artikel om endomentrios och direkt tänkt på mig. Jag har också haft den funderingen om det är det jag lider av. Jag vet ännu inte. Jag vet inte heller om jag vill veta. Vissa punkter stämmer på pricken in på mig men vissa andra känner jag inte alls igen. Nu ska jag iallafall inte tänka på det eftersom det inte påverkar mig just idag. Jag får ta tag i mina problem när det är dags.

Förutom mensen är det dagar som påminner mig om aborten. Ser jag att det står 13 i almanackan så räknar jag ut tiden för hur längesen det var. Annars är det inte så ofta jag stannar upp vid det. Jag är inte arg på mig själv. Det som hänt har hänt och nu vet jag hur jag reagerade vid den situationen. Det hade jag inte heller trott skulle hända mig. Jag trodde aldrig att jag kunde sjunka så lågt ner. Men jag vet nu att man kan ta sig upp och allt kan bli bra igen. Om inte bättre. Trots allt är jag ändå tacksam över min livshemlighet för att det öppnade ögonen för mig.