Usch, jag känner verkligen inte för att göra något alls. Känner mig trött och nedstämd. Orkar inte ta tag i saker alls, hur mycket jag än måste. Kom hem från resa igår. Det tar verkligen på krafter. Och imorgon väntar nästa resa. Ska bli skönt när man bara får ta det lugnt igen och inte resa så mycket hela tiden.

Imorgon ska jag få träffa bebisar på riktigt nära håll. Det är första gången sen aborten. Lite orolig är jag, men glad över att det är nu och inte var förra veckan. Förra veckan skulle jag inte alls klarat av det. Beror helt på var i månaden vi är. Nu känner jag mig så redo jag bara kan bli. Det ska till och med bli spännande och skoj. Min bebis skulle ha varit tre månader nu om jag skulle behållt. De här är en månad gamla.

Igår började jag läsa hemligheten och idag är den utläst och jag känner mig så mycket klokare och rofylld. Just när boken var färdigläst reflekterade jag en stund innan jag började på nästa. Om sorgebearbetning. Och jag insåg att böckerna hade samma syfte. Om lagen om attraktion. Våra tankars kraft helt enkelt. Jag känner mig helt uppfylld efter att ha läst. Nu tror ni säkert att jag är helt knäpp. Det kanske jag är också. Men den där boken gjorde verkligen susen. För stunden iallafall. Och den känslan tänker jag behålla. :) 

Abortdagen. Jag visste aldrig att den dagen skulle förändra mitt liv så mycket. När jag kom in på kvinnokliniken hade jag ingen susning om att innan jag skulle gå därifrån skulle jag få bevittna något av livets stora under. Men så fick jag se min lilla minibebis. Endast tio veckor gammal. Så välutvecklad och vacker. Det var just vad den såg ut. Som en minibebis mitt i sin utveckling. Som en fågelunge som just kommit ur sitt skal. Då tänkte jag att det här är inte meningen att jag ska se. Det här hör till ett av livets hemligheter och det här är en del i någonting riktigt stort.  Jag tror att livet är så mycket mer och detaljerat än vi någonsin kan ana eller förstå. Den hemligheten, bilden av mitt foster, kan jag inte återberätta. Jag såg, men jag kan inte lika detaljerat redogöra för hur vacker den var. Givetvis var det en chock, men ändå så tacksam över att fått se min minibebis. Jag vet vad det är jag saknar. Jag vet vad det är jag skulle haft idag. Och jag vet att livet är så mycket mer än vi kan ana.

Har varit inne i en lågperiod nu. Dom är inte så långvariga lika länge. Några dagar, sen är det bra igen. Men de är så välbehövda. Nu känner jag att fler och fler pusselbitar faller på plats. Jag vill verkligen jobba för att komma på fötter igen och fungera som människa utan att det ska drabba andra. Så idag när biblioteket öppnade tog jag mig dit och äntligen fanns "Hemligheten" av Rhonda Byrne inne. Jag har hört många rekommendera den boken och sökt med ljus och lykta hela vintern. Lånade den och bara några sidor in i boken har jag faktiskt rekommenderat den vidare. :)

Nu är det ganska exat ett år sen det lilla fröet la sig till rätta inuti mig. Jag känner det. Jag ser det. Kvällarna blir bara mörkare. Jag blir bara dystrare igen. Eller är det bara för att jag har mens nu som jag känner av det? Den gör mer och mer ont för mig. Det är nästan olidligt. Förr var det aldrig några bekymmer, men just nu klarar jag inte av det. Jag blir så lätt nedstämd och ledsen. Jag får ont i magen, ryggen. Allt påverkas. Och minst en gång varje månad orsakar jag några skandaler under den tiden. Så var det aldrig förr. Men nu är det något som jag verkligen måste jobba på. Den påminner mig så mycket om mitt lilla foster och allt som hänt det senaste året.

Jag har väldigt stort press på mig. Det är mycket på jobbet och jag har fått ta mycket de senaste månaderna. Hemma är det också så där. Mamma vill att jag kommer hem, men jag känner att några dagars ledighet, med betoning på ledig, är jag i akut behov av. Min kära mormor dog för några månader sedan, men jag har inte orkat ta tag i det sorgearbetet. Jag vill inte prata om henne. Jag vill inte minnas. Men jag lovade morfar att aldrig glömma henne. Varför gör jag så här mot mig själv? De här dagarna har jag varit ledig. Det är då man hinner tänka. Jag har tänkt mycket på mormor. Jag saknar henne så mycket! Kan inte förstå att jag var där, att jag såg henne, att jag fick sista mommokramen. Allt känns bara som en dröm. En hemsk mardröm. Jag har inte orkat ta tag i det. När jag har haft bra dagar har jag tillåtit mig ha bra dagar. Det har blivit en flykt bort från all smärta. Men det har inte hjälpt mig. Det har gjort att jag lämnat bearbetningen åt sidan och till sist rinner det över.

Nu känner jag mig bara så fruktansvärt tom. Alla sår rivs upp igen. Jag vill bara ha en kram, vill bara få prata ut. Men alla tror att allt är så bra nu. Det har ju gått så länge. Jag orkar inte med alla de här erfarenheterna. Det tar knäcken på mig. Och för att glömma så shoppar jag. Jag köper kläder i massor. Allt för att känna att jag måste duga. Det är inte rätt. Men att börja tänka, att känna av tomheten i hjärtat gör så fruktansvärt ont. Hur gör man för att må bra igen?

Någon sa till mig att det här med aborten kommer jag att få bearbeta livet ut. Det kan jag acceptera. Att det snart gått ett år, det är väl klart det är tufft. Men det gör så ont att människor i min omgivning också ska påverkas av det. Att jag inte kan dölja det för någon. Det är där felet ligger.

..när man bara känner enorm saknad och man vet inte vart man ska ta vägen med den.

I höstas fick jag erfara hur mitt liv stannade upp medan alla andras fortsatte på som vanligt. Jag kunde inte ta de där stegen. Jag orkade inte. Jag önskade att alla andra också pausade när jag inte hängde med i deras takt. Att man på något sätt kunde stänga av alla andra människor så jag skulle få sörja klart och sen bara fortsätta där vi var när allting hände. 

På något sätt har det ändå gått framåt. Första gången jag insåg att jag faktiskt överlevt krisen har passerat. För mig var det överleva. Jag hade ingen ork, ingen kraft till att fortsätta. Jag ville inte ens fortsätta. Jag behövde få vara i min bubbla, sörja, gråta ut. Annars skulle det kanske ha kommit senare i livet. Och om jag blir gravid igen så vill jag veta att jag bearbetat aborten så klart jag kunnat utifrån det jag känt behovet av. Och helt plötsligt ter sig dagarna ljusare. Jag glädjs över livet igen. Att orka ta tag i saker. Att vilja ta tag i saker. Och att få utvecklas.

Men samtidigt kommer dom där stunderna när man känner att man bara måste få pausa innan det rinner över. Jag måste få andas, titta mig omkring och bara få vara. Jag vill inte bara rusa framåt för jag är så rädd att allt bara ska krascha då. Jag vill ta en promenad och njuta av vad jag ser. Jag vill titta på den där soluppgången och njuta av den. Det är så mycket som jag vill, men det känns som att tillfälle inte ges. Och direkt jag tar mig tid till att tänka så kommer tårarna. Jag saknar. Jag tänder ljus och minns.

Jag var på cykeltur. Mötte ett par och reagerade knappt på dom. Förrän killen glatt hälsade på mig. Det var då jag upptäckte att det var ju mitt ex. Det är nu nio månader sen han lämnade mig. Jag hälsade artigt tillbaka. Han ville väl bara visa tjejen att han är populär, att han känner folk och att han är på god fot med mig. Sanningen är den att vi inte haft kontakt alls sen han dumpade mig. Han vet inget om mig efter aborten. Och jag är ju en helt annan människa efter den. Möjligtvis att han också ville visa mig att han har en ny.  Men det enda jag tänkte på var att han är en främling för mig. Jag har delat ett och ett halvt år av mitt liv med en främling. Tur det inte hann bli mer.

Det kommer vara titeln på min framtida bok (som förmodligen aldrig kommer skrivas): "Hur många tårar finns det egentligen?" Det har jag funderat mycket på. För några månader sedan oftare än idag. Vissa perioder känns det tyngre att tänka på det, vissa gånger känner jag ingenting alls. Ibland kan jag le eller skratta när jag tänker på mitt lilla frö. Det är sällan jag funderar på hur det skulle se ut eller om det skulle varit en tjej eller kille. Jag såg ju det mitt i utvecklingen och i mina drömmar var det nog allt en tjej. :)

Jag kan under en promenad tänka på att den aldrig fick födas hit till den här världen och se alla vackra blommor och grönskande träd. Men strax efteråt tänker jag att den slapp se världens och människors ondska. Hur som helst så är jag tacksam för att ha fått de här erfarenheterna. Hur skulle annars mitt liv sett ut? Vad tomt det måste ha varit innan jag blev gravid. Mina tankar for aldrig åt det hållet. Det kanske blir så, man tror väl inte att man kan bli gravid, fastän många andra får barn. Jag har aldrig kunnat sätta mig in i den situationen att JAG skulle vara gravid och plötsligt blev allt så levande för mig.

Men varför känns det så tomt fortfarande? Vad är det jag saknar? Jag har fått upp ögonen på familjelivet. Förra sommaren satt jag och mitt ex framför datorn och tittade på lägenheter tillsammans. Vi köpte bröllopstidningar och drömde om den dagen vi skulle gifta oss. Eller var det bara jag som drömde? I samma veva blev jag gravid. Vill jag ha tillbaka honom? Nej, det vill jag inte. Han ville inte ha vårat barn. Det sårade mig så mycket att aborten och fostret var som en dammråtta för honom och jag skulle aldrig kunnat leva med en sådan. Men jag vill ha en man jag älskar. En mogen. En som bryr sig om mig och mina känslor. En som inte är rädd för tårar. Som vågar och vill trösta mig när jag är ledsen. Jag vill gifta mig. Jag vill vara mitt i en graviditet och känna barnet göra sig påmint inom mig. Jag vill ha en trädgård som jag kan påta i. Jag vill så gärna ha dessa pioner. Jag vill...

Jag känner mig så ensam ibland att jag tänker att det jag först och främst skulle haft var väl en vän som lyssnar och förstår, som jag kan skratta med och gör så jag glömma allt tråkigt. Som jag kan grilla med och bada med såna här fina sommardagar. Som hälsar på mig på kvällarna och vill ta dessa promenader. Som finns där. Nej, jag är inte helt ensam. Jag har fått bevis på att jag har många underbara vänner som finns där för mig, men i dessa tider när alla är upptagna med sitt och de sina känner man sig ofta ensam. Och är man ensam så kommer tankarna.

Det positiva är att jag fått kontakt med en fin tjej som är så underbar att prata med. Hon har liknande erfarenheter kring abort och det betyder mycket att få vara där och höra hennes historia och samtidigt få berätta min. Jag hoppas och tror att också hon en dag kommer kunna glädjas åt livet, men allt har sin tid.