Årsdagar är dagar då man tar fram minnen. De väcker härliga minnen till liv, de påminner om det jobbiga man gått igenom. Jag går in och läser på bloggen och upptäcker att jag inte alls skrivit så mycket de senaste två åren. Två långa år. Och jag inser att fyra år är en ännu längre period. Har det verkligen gått så lång tid? Ibland känns det inte som om det är jag som upplevt det. Det känns mer som en saga. En dröm. Något jag kan återberätta i detalj utan att påverkas. Men när jag sätter mig ner i ensamhet och läser igenom det jag skrivit så kommer värken i hjärtat, det där tomrummet som uppstod i den stund jag fick se mitt foster. Sedan kommer tårarna. Det känns fysiskt ont. Jag funderar på var det där lövet som jag sparat från hösten 2010 är. Plötsligt känns det så viktigt att få se det. Lövet, enda minnet jag har kvar från den hösten. Det enda som jag har kvar som minne från den hösten. Från dig. Det har varit mycket med flytt och jag har ännu ingen ordning på saker. Och jag vill gärna se det där lövet just nu.

Mitt i känslan av tomhet känner jag mig tacksam. Jag gör det jag vill göra, jag har mål som jag fullföljer och bockar av. Jag har mitt drömjobb och jag har faktiskt klarat av att jobba med det hela året även om det ibland har varit väldigt ovisst om det finns tillräckligt med jobb för att klara sig på det jag gör. Jag har familjen och jag har mina vänner. Jag blev inte kvar i det där djupa hålet jag föll ner i. Livet leker verkligen. Allt är ju bra nu. Jag kom vidare.

Samtidigt vill jag så gärna prata om min abort. Igen. Med någon som bara lyssnar. Som tillåter mig att tala om de förbjudna tankarna man inte "får" ha. Jag vill så gärna få ut allt det jag känner just nu, vill minnas. Vill gråta om jag känner för det. Vill berätta om hur tacksam jag är över allt. Hur livet formar mig som människa. Jag vill berätta, men det finns ingen jag kan dela dessa tankar med. Det är bara i bloggen jag kan skriva rent ut vad som döljer längst in i mitt innersta. Och imorgon är det den där årsdagen. Dagen då mitt liv kraschade. Ännu ett år sen jag var gravid och gjorde fel val. Jag önskar fortfarande att jag kunde få det ogjort och få ha dig i min famn, men du är någon jag aldrig kan få tillbaka. Även om jag blir gravid i framtiden kommer det inte vara med dig. Och det är dig jag vill ha här hos mig. Det beslutet kommer jag alltid att ångra.

Mitt i en hektisk period påminner almanackan mig om att det är dags. Dags för den 4:e årsdagen. Jag hänger inte med, jag hinner inte med. Jag vill bara få tid till att stanna upp en stund, tänka till. Och sedan gå vidare. Det som skulle blivit mitt lillhjärta. Jag är så rädd att jag aldrig mer ska få chansen att bli mamma igen och för att döva känslan av tomhet så kör jag på i 120. Allt är ju bra. Jag mår bra. Jag har bara kommit ur spår som alltid den här tiden på året. Även när livet leker finns det där som en skugga som ständigt förföljer. Och när jag ser mig omkring så börjar löven sakta ändra färg igen. Det är dags.

Allt har sin tid. Och för mig följer nu några dagar i eftertänksamhetens tecken, tid till  sorg och saknad. Efter vad som var. Efter vad som kunde blivit.  Men också tid för tacksamhet. Tacksam för vad erfarenheterna förde med sig, tacksam för vad som blev,