Jag har tänkt ett tag på att jag ska ta och läsa mina dagböcker från den tunga tid och idag blev det av. Det var som att väcka den sovande björnen och som en tidsmaskin fördes jag tillbaka till hösten 2010 i tanken. Att påminnas om hur det verkligen var, saknaden och förtvivlan jag hade och kärleken till mitt ex som jag trodde på så mycket. Mitt i allt låg journalen från tiden på sjukhuset, där det står att jag är säker på min abort och så vidare. Det var otroligt smärtsamt att läsa och det rev upp ärret en aning. Att plötsligt påminnas hur det var, alla frågor jag hade om vad som egentligen hände, varför exet plötsligt lämnade mig och alla farhågor om plugget och framtiden. Det jag kan konstatera idag är att det är otroligt skönt att ha detta bakom mig, att ha facit i hand. Nu vet jag vad som blev och jag är glad över hur det slutade.

Nu funderar jag på vad jag ska göra av dagböckerna som jag och exet skulle bränna tillsammans?! En del av mig skriker åt mig att bränna det fort innan jag rivs upp igen medan en annan del menar att det kan vara bra att ha det sparat för framtiden. Jag är inte redo att bränna upp det riktigt än och jag vet aldrig om jag kommer känna mig redo.

Igår läste jag om Post Abortion Stress Syndrome där det fanns en lång lista med punkter på symtom och mycket stämde in på mig från den tiden. Jag har ju alltid tänkt att det var någon sådan reaktion jag fick, men att få läsa det sådär gav mig styrka. Det är väl klart att jag inte klarade av att hantera situationen på ett bättre sätt!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Av någon outtalad anledning blev den här bloggen inte kasserad i samband med att livet rullade. Det har gått några år sedan jag skrev något senast, men jag fick vackert påminna mig själv om att packa upp ryggsäcken igen. Då kom tanken på att logga in...

Jag trycker det undan mig, mår rätt bra. Livet är fantastiskt och det är verkligen min tid. Men såhär i allhelgonatid kommer allt ikapp. Bara jag tänker på det så kommer tårarna. Såret rivs upp igen, blöder. Och det gör så ont i hjärtat. Jag gråter p...

Åren rullar på. Idag "firar" jag att jag varit singel i fyra år. Jag saknar honom inte, jag vill inte ha tillbaka honom. Men den där kvällen för fyra år sedan var det något som förstördes. Något gick sönder i mig. Inte bara det med aborten, utan den ...

Årsdagar är dagar då man tar fram minnen. De väcker härliga minnen till liv, de påminner om det jobbiga man gått igenom. Jag går in och läser på bloggen och upptäcker att jag inte alls skrivit så mycket de senaste två åren. Två långa år. Och jag inse...

Mitt i en hektisk period påminner almanackan mig om att det är dags. Dags för den 4:e årsdagen. Jag hänger inte med, jag hinner inte med. Jag vill bara få tid till att stanna upp en stund, tänka till. Och sedan gå vidare. Det som skulle blivit mitt l...