Äntligen var så julen över. Jag har haft en bra jul. Humöret var bra även om julkänslan inte infann sig alls. Några ögonblick önskade jag att jag var helt ensam i en stuga mitt i skogen och bara fick använda tiden och skapa den där julkänslan jag så gärna ville ha. Ett och ett halvt år har snart gått. Det känns så underligt vad tiden går fort. Tänk att det kunnat påverka mig så starkt! Det går inte en enda dag utan att jag tänker på det som var och drömmer om hur det kunde varit. Men det är ingen idé att ångra, jag kommer aldrig att få tillbaka mitt barn hur mycket jag än ångrar mig.

Så här i juletider har man all tid i världen att surfa runt och hitta både det ena och det andra. Jag var just inne på youtube och tittade på ett klipp om en man som intervjuade människor om förintelsen. Även abort nämns där. Jag blev tipsad av en tjej som inte vet om min abort att gå in och titta den. Gå in på youtube och sök på: "180" Movie. Hädanefter kommer jag alltid vara starkt emot abort, för jag vet precis hur en abort går till och jag vet vad som kan hända med tjejerna efteråt. Papporna till barnen vet jag inte, men som tjej kan man förstöras något så otroligt.Tittade dessutom en dokumentär på svt play igår som hette De stulna barnen. Den utspelar sig i Spanien där om oftast ensamstående mödrar som efter förlossningen inte fick träffa sina bebisar igen, utan man sålde barnen som adoptivbarn och övertalade mammorna att barnen dött. Väldigt gripande dokumentär som berörde mig starkt!

Idag var det julavslutning på skolan. Vi var i kyrkan, alla hade fått varsitt ljus och i slutet sjöng vi "Tänd ett ljus" samtidigt som vi tände ljuset. Jättefint! Efteråt skulle vi gå ut och sätta ljuset i en snöhög utanför. Jag valde som några andra att lämna ljuset inne runt minnesljuset eller vad man kallar det. Då kommer en kär lärare fram till mig och säger: "Tänk att det gått ett år!" Med tanke på vad jag gick igenom för ett år sen. Aborten, dumpningen och hoppade av skolan just innan jul. Jag blev så rörd av hennes ord. Att hon tänker på mig. Det var samma sak när jag kom tillbaka till skolan på hösten. Hon kom fram och kramade mig, sa att hon tänkt på mig och velat skicka ett mejl för att höra hur det var. Såna där saker gör mig alldeles varm i hjärtat. Att känna människors omtanke och värme.

Tänd ett ljus och låt det brinna,

låt aldrig hoppet försvinna,
det är mörkt nu, men det blir ljusare igen.
Tänd ett ljus för allt du tror på,

för den här planeten vi bor på.
Tänd ett ljus för jordens barn.

Har verkligen haft en skön helg. Träffat vänner jag tycker om och trivs med. Det har varit så skönt. Igår kväll hade jag ett förtroligt samtal med en vän. Det var så skönt att få ventilera mig. Vi pratade mycket om mig. Jag stod för snacket, vännen lyssnade. Jag berättade om hur jag känner idag efter allt som hänt. Jag fick berätta om min kära mormor och gråta ut. Även om det inte längre känns ok att prata om det och börja gråta så var det så skönt att få göra det. Nu känner jag mig redo att åka hem till familjen över jul och nyår.

Tacksamhet är ett ord jag förut inte tog så jättestor notis till. Det var mest bara en plikt, något man gjorde av artighet. Men allt eftersom jag hamnade längre å längre ner i hålet så fick ordet en djupare innebörd. Att vara tacksam. Jag har nog skrivit om det här förr, men jag måste nog få stryka under det just därför att jag just läste en kommentar från en av er läsare och det värmde så i hjärtat. Det ordet jag kom på var just: Tacksamhet. Varför? Jag vet inte. Jag tror det beror på att jag inser att jag verkligen inte är ensam om att ha varit med om det här jag upplevt. Visserligen önskar jag att inte ens min värsta fiende ska få gå igenom det jag varit med om, men det är tryggt att veta. Jag är inte ensam. Du som gjort en abort och känner igen det jag berättar: Du är inte heller ensam! Vi är många som sitter i samma båt, med liknande minnen och liknande känslor. Och det är så underbart att veta när man känner sig så ensam att andra vet precis hur tungt jag kan ha det ibland! Tack för era tankar och tack för stödet! På julen kommer jag stå där vid sidan om och ta in alla intryck, förhoppningvis kunna leva lite i nuet och släppa det tunga. Och till nyåret ska jag fira att jag klarade av ännu ett tungt år och hoppas nästa år blir mitt år!

Efter min senaste gråtattack känner jag mig återigen starkare. Jag är stabil just idag. Imorgon har jag ingen aning om hur jag mår, men idag mår jag underbart! :) Livet leker. Jag har fått prata av mig med en mycket kär vän. Inte så mycket om aborten, men ändå fått nämna lite av mina tankar kring vad jag missat när jag varit mitt uppe i mitt. Och hur smal jag egentligen var när jag varken kunde äta eller sova. Jag gav henne en julklapp. Ännu en tack för stödet- julklapp. Hon betyder så mycket för mig och hon vek aldrig undan när jag mådde som sämst. Jag gav henne ett blockljus med en ängel på som på något vis symboliserar vännen. Det känns som att jag inte riktigt kan visa för henne hur tacksam jag är för att hon fanns där och tog emot mig när jag föll och efter alla timmar hon lyssnat på mitt ältande. Jag kan som inte visa min tacksamhet nog. Förhoppningvis vet hon att den dagen hon behöver någon så finns jag där för henne som hon funnits här för mig.

Nu har jag varit nere i nästan en vecka. Igår fick jag chans att ventilera mig lite. Jag tog chansen utan att fråga om det gick bra. Det var så skönt! Hittade också ett forum där en tjej hade skrivit en tråd om hennes tankar när hon hade fått se sitt foster. Det var som en bekräftelse. Jag grät när jag läste det. Det är så många minnen som hinner i kapp nu i juletiden. Men plötsligt när jag gråtit en liten stund kändes det som att sorgen som sköljt över mig bara försvann. Det var som en tyngd som lyftes upp ur mina axlar och försvann snabbt som blixten. Lika snabbt som den kommit. Det var en så skön känsla. Det blir bättre! 

Tänk om man kunde förstå det på en gång när sorgen sköljer över en. Att det blir bättre. Att jag klarar det här och att jag berikats så mycket genom denna motgång och att jag en dag kommer stå starkare än någonsin som en segrare. Och den dagen, då kommer jag vara lyckligast på denna jord! 

Återigen gör sig tiden påmind. För ett år sen var jag för sista dagen i skolan innan jag tog ett uppehåll. Det gör ont att se mina gamla klassisar lyckas så bra. Det gör ont att känna att jag bara står och stampar. Det gör ont att tänka att julen närmar sig och jag känner mig inte alls redo för det. Jag vill bara få ut alla dom här tunga känslorna innan julen är här. Men lucia är förbi. Jag försöker känna mig avslappnad och inte så stressad, men det är så svårt. Hela kroppen påminns. Hur gör man för att få bort dom där tunga känslorna? Ska jag våga ta tag i känslorna, skrika ut allt det tunga? Eller ska jag låtsas som att allt är som vanligt, störa mig på folk och vara bitsk? Jag vet inte längre vad som är bäst. Helst av allt vill jag bara kunna acceptera och glömma. Jag trodde att jag hade accepterat, men det är så svårt ibland. Jag kan helt enkelt inte gilla läget för att allt blev som det blev. Det gör så ont att våga se sanningen i vitögat ibland. Om bara någon skulle kunnat hjälpa mig.

Någon behöver bara hinta om något och jag sjunker ner likt en sten sjunker ner på havets botten. Det blir så svårt att ta sig upp igen. Dagen blir helt förstörd. Jag blir otroligt ledsen och börjar gråta. Saknar det som var innan. Undrar hur det skulle ha blivit. Kan inte ta till mig allt som varit. Har det verkligen hänt mig? Var det inte bara en ond dröm som inte ville ta slut? Eller en tung bok som jag läste? 

Jag vågar inte tänka på det som varit. Det gör för ont och är så smärtsamt nu när jag förstår hur det blev. Jag kan inte prata om det hur mycket jag än vill berätta. Jag vill berätta för någon hur jag gärna hade behållt barnet. Hur underbart skulle det inte vara att få vakna på morgonen och se den lilla söta? Det finns så många frågor jag aldrig kommer få svar på. Skulle livet fått en annan mening om jag hade behållt barnet? Hur skulle han/hon sett ut? Skulle jag vara lyckligare då? Hur skulle jag varit som mamma? Och hur underbart skulle det inte vara att få gå ut och promenera med en barnvagn och veta att barnet som ligger där är mitt eget?!

Nu sitter jag här med minnen. Jag känner stor sorg och saknad, men så tänker jag på kära mormor. Mitt barn är i alla fall inte ensam i himlen! Vilken stor tröst det är!

Såg mitt ex i helgen när jag var i farten och det väckte mycket känslor. Det gör fortfarande ont att påminnas och jag vet att även om jag försöker dölja så går det inte. Rösten blir tjock och jag blir nervös när vi befinner oss i samma lokaler även om det är stort. Glad för att det blir så sällan jag påminns om honom idag. Mer skulle jag inte orka.