Av någon outtalad anledning blev den här bloggen inte kasserad i samband med att livet rullade. Det har gått några år sedan jag skrev något senast, men jag fick vackert påminna mig själv om att packa upp ryggsäcken igen. Då kom tanken på att logga in här igen. Läste igenom litegrann av vad jag skrivit tidigare. Försöker påminna mig själv om att jag har rätt till vartenda tanke och känsla som finns nerskrivet. Även om de tycks främmande och lite starka idag. Men jag kan för inget i världen ta tillbaka vad jag kände just då. Och det kan heller ingen annan ta ifrån mig. Det var min upplevelse och den var stark. Den var stark av en anledning.

Jag känner en inre frid och en kraft att få igång min tankeverksamhet och printa ner mina nya erfarenheter. Det som jag upplevt tidigare har nog också del i att det blev som det blev nu. Jag kraschade till sist. Livet lekte, jag körde på för fort och glömde att tanka. Som så oftast är så kommer sällan en olycka ensam, så det har hänt så ofantligt mycket i mitt liv. Jag tror inte många kan föreställa sig vad, men jag vet att jag återigen kommer stå där på andra sidan och känna mig som en segrare. Igen. För jag är en överlevare hur mörkt det än ter sig. Min svaghet är att jag sluter in mig, jag tystnar när jag borde  prata. Och mycket av det som händer är konsekvenser för att jag själv inte varit tillräckligt snäll mot mig själv. Men jag vet vad jag haft för förutsättningar. Och utifrån dem så kan jag inget annat än att vara förlåta mig själv. Jag är säker på att det här en dag kommer bli något bra. Det kommer göra mig till en ännu bättre människa. Och jag hoppas på att jag kommer bli än mer ödmjuk inför livet.

Nu vill jag återigen ta tag i skrivandet. Allt för att jag, återigen, ska få gå en ljusare framtid till mötes. Ibland måste man stanna upp, se sig om efter lösningar och försöka förändra situationen. Nu är det dags. Det är ingen annan som kan laga mig, utan jag måste ta mig igenom det här själv. Jag ser framemot att faktiskt ta mig igenom det som varit och är och längtar att få känna mig fri. För ensamheten och de tankar jag bär på äter upp mig inifrån om jag låter det fortsätta.