Hittade en så fin dikt idag som jag så gärna vill dela med mig av.

Att vara stark är inte att aldrig falla
Att alltid veta eller att alltid kunna
Att vara stark är inte att alltid kunna skratta
att hoppa högst eller att vilja mest.
Att vara stark är inte att kunna lyfta tyngst
att komma längst eller att alltid lyckas

Att vara stark är att se livet som det är
att acceptera dess kraft och ta del utav den
slå sig hårt men alltid komma igen
Att vara stark är att våga hoppas
när ens tro är som svagast
Att vara stark är att se ett ljus i mörkret
och att alltid kämpa för att nå dit.

Författare okänd                                         

Just nu måste jag hela tiden motivera mig själv genom att tänka lite positivt. Vi har jättemycket på skolan och pluggar dygnet runt känns det som. Det är sällan jag har möjlighet att ta andrum från det och gör jag det får jag genast dåligt samvete. Ikväll har jag legat helt däckad i sängen och inte förmått mig att göra någonting. Jag har bara gråtit. Helgerna passerar så snabbt förbi. Tröttheten finns där ständigt. Det är som om man står och stampar på samma plats. Och det känns som att man gör allting förgäves. Ok, till saken. Idag kom mensen. Det har nog också en liten del i det hela. Jag kände på mig i morse att det är dags å vips, hade jag inte rätt. Fem minuter efteråt var det bekräftat. Den här gången var det magonten som varslade mig.

Så nu ligger jag i sängen och tycker synd om mig och hormonerna i kroppen spökar och jag tänker på hur det kunde varit om jag skulle haft mitt lilla barn här som skulle haft fullt upp med att lära sig gå. Och jag önskar av mitt hjärta att jag skulle kunnat ha någon här att dela allting med och få gråta ut hos. Ibland gör det bara så ont.

Idag alla hjärtans dag, men igår var det en mer betydelsefull dag för mig. Jag vaknade av att klockan ringde och såg på en gång datumet. 13.. det var det enda jag fokuserade på. 13 februari. 1 år och 5 månader sen. Tänk så mycket som har hänt sen dess! Dagen gick segt. Jag var trött och på kvällskvisten hade jag lite feber. Helt slut. Hoppas jag bara inte blir sjuk nu! Blev dessutom avundsjuk igår och det var jättetungt. Direkt börjar jag beskylla mig själv för allt som hänt och jag känner mig så dålig och funderar på om jag någonsin kommer att orka plugga klart.

Idag har det varit en seg dag. Jag har varit trött. Fick en långpromenad iallafall och solade. Så skönt! När jag kom hem och duschade upptäckte jag att jag börjar gå upp i vikt. Det gör ju inte så mycket egentligen, men jag vill inte gå upp mer, så nu har jag skrivit en matschema. Ska äta nyttigare och ta mig tid till att röra på mig mer trots att tid är en bristvara ibland. Jag siktar mot att må bättre och vara mer nöjd med mig själv. Nöjd kommer jag inte bli av bara fixa det ytliga, utan ska även försöka stärka min självkänsla. Nu är det bara att ta fram självdiciplinen. Det här kommer bli bra! :)

Hoppas ni har en bra alla hjärtans dag!

Det är en vit ask med lock. På locket finns en vinge och i den vingen ligger en liten bebis med änglavingar. Runt asken är rosor och andra blommor formade. När man öppnar locket ser man i botten på asken en liten fjäder. Inuti min ask finns ett höstlöv. Sparad från hösten 2010. Det är det enda, förutom dagboksanteckningar och journal, jag har kvar som visar på vad som en gång var. Den hittade jag idag när jag rotade i skrivbordslådorna. Nu är den på mitt skrivbord för att jag inte ska glömma.

Det är lätt att inte tänka på aborten på samma sätt som jag gjorde förr. Ordet abort finns i mina tankar varje dag, ibland mer än andra. Det gör inte ont, det påverkar mig inte nämnvärt längre. Men ibland kan det vara nyttigt att få stanna upp och minnas. Tänka efter hur det var, vad jag kände då och hur långt jag kommit idag, för när jag stannar upp och minns så kommer jag också ihåg familj och vänner som fanns vid min sida och stöttade mig. Det var de som gjorde att jag kände att jag ville fortsätta leva, att jag ville gå vidare. Hos dem fick jag gråta ut och älta. De lyssnade och tröstade. Och jag vet att skulle jag varit helt ensam på den resan skulle jag aldrig orkat gå vidare. Och när jag ser asken på skrivbordet tänker jag på så mycket mer än bara det lilla fostret i "plåtpottan". Jag tänker på allt det gav mig. Hur livet fick mig att se min värld med nya ögon och lärde mig vad livet egentligen handlar om.

Jag kommer säkert att få fler käftsmällar av livet, men då kommer jag ha mer i bagaget och förhoppningsvis kunna hantera det bättre. Jag kommer aldrig mer att falla så djupt igen. Och om jag gör det så kommer jag veta att det blir bättre. Det är jag övertygad om.

Just nu är det ganska roligt att leva. Vem hade kunnat tro att jag skulle tycka det igen? :) Livet leker, jag utvecklas och kommer framåt och känner mig uppskattad för den jag är. Alla stunder är inte lätta, så klart, men det går framåt med stormsteg. Jag kan prata om aborten och om att exet lämnat mig utan att jag tänker på det dessmer eller fastnar i tankarna. Idag hade jag ett givande samtal på plugget. Det var så grymt skönt att få ut det jag kände att jag behövde prata om :)

I Paulo Coelhos kalender stod dessutom att: "Herre, må vi, när vi väl  har valt vår väg, aldrig vända blicken bakåt och låt inte heller ångern fräta sönder vår själ." Det kan vara att tänka på och ta med sig i bagaget. Jag tycker att ånger ska få finnas där, bara det inte tar över våra liv. Jag kommer nog alltid ångra att jag inte behöll mitt barn, men det är ingenting att gräma sig över nu idag. Det är så här det blev och nu är det dags att gå vidare.

Det är sällan jag känner mig så här upprymd på något sätt. Det är som glädjen lurar någonstans inom mig. Jag vet inte vad det är som händer, men plötsligt känner jag mig så nöjd med vardagen. Jag gör det jag måste, jag är kreativ, jag tar mig en nypa frisk luft så ofta jag får chansen och jag stortrivs på plugget. Kan det vara så att jag börjar hitta tillbaka till mig själv igen? Jag hoppas verkligen det och att vi går mot en ljus vår. :)

Det är så jättemycket jag vill göra just nu. Mest av allt vill jag bli klar med plugget. Idag var en av mina milstolpar i utbildningen. Vi gick vidare till nästa nivå! :) Det var skoj, det var svårt och efteråt funderade jag om jag verkligen kommer klara av den här utbildningen trots allt. Kommer jag bli godkänd? Det härligaste av allt är att jag åtminstone har 1,5 år kvar. Däremot känns det som att det är så mycket kvar att lära. Hur ska jag hinna? Det är en stor utmaning som jag ser framemot att klara av. Jag ska inte låta svårigheterna skrämma mig, utan kämpa på och klara det här! Det är jag värd. Jag ser dock nackdelar med att jag tagit ett uppehåll. Visst har jag fått erfarenheter av det jag jobbat med och jag vet att det inte kunde ha gått på annat sätt. Men samtidigt känns det som att jag tappat så mycket. Som sagt, bara kämpa på! I min nya kalender, som jag för övrigt är helnöjd med (Paolo Coelhos ögonblickskalender) står det:

"Ljusets krigare har drömmar. Hans drömmar för honom framåt. Men han gör aldrig om misstaget att tro att vägen är lätt och porten är bred." (Ur Handbok för ljusets krigare)

Så passande text för mig idag. :) Idag är det också elva månader sen kära mormor lämnade oss. Snart har det gått ett helt år utan henne. Igår såg jag en film som berörde mig på en punkt. Det var en stark slutscen och mina tankar for till stunden då mormor sträckte ut sina händer och gav mig den sista mormor-kramen, den kram som påverkat mig starkast genom tiderna. Sånt glömmer man aldrig.