Äntligen har jag kommit dit jag vill komma och jag mår bättre än förut. Livet leker med mig och jag är attraktiv på arbetsmarknaden. Allt har verkligen gått min väg den här veckan. Och jag har verkligen unnat mig den glädje, den känsla när livet plötsligt ler mot mig. Och så kommer det som ett slag under bältet. Känslan av övergivenhet, av sorg och saknad.

Ja, det är bra. Jag mår bra. Jag måste bara få stanna upp en stund, ta en paus, andas. Jag kommer snart ikapp.

Kommer det någonsin bli som vanligt igen? Kommer jag någonsin kunna lämna det helt bakom mig utan att få stunder som denna?

Jag har lärt mig så mycket av livet, fått en så enorm styrka och börjar hitta tillbaka till glädjen. Glädje, att medvetet hitta glädjen i vardagen. Att vara säker på att vad som än händer i framtiden så kommer det inte få omkull mig på så sätt att jag inte kan resa mig upp igen.

Men samtidigt har livet fört med sig erfarenheter av förlust, sorg och mörker. Och ibland blir det för tungt för mina axlar att bära mitt bagage. Något fattas mig och det kommer alltid saknas en bit ur hjärtat. Tomrummet värker av saknad.Tårarna rinner över och slutar inte rinna förrän jag är beredd att gå vidare innan jag fått gråta ut och läka för att lindra smärtan.

Idag var jag en sväng förbi kyrkogården och tände ett ljus. Stod där en liten stund bland alla ljusen. En liten stund, sen orkade jag inte längre. Jag bär med mig vackra minnen från kära som lämnat mig, men ibland blir det för tufft att minnas och då flyr jag hellre. Men ljuset på kyrkogården som jag tände, den brinner fortfarande. Och en vacker dag kommer jag orka tänka tillbaka på er och minnas utan att det ska göra så ont.