Det är de små sakerna som gör livet värt att leva. En  dag upptäcker man att allt flyter på precis som man önskat. Den enda dagen följer den andra. Man vaknar, tar sig till jobbet och utför sitt arbete, hem från jobbet för middag och tar tag i kvällsrutinerna. Helt vanliga dagar. Sen kommer helgen och har man tur så  är man ledig. Har man tur så får man kanske jobba litegrann också. 

Och ledig, det var jag idag. En uppskattad ledighet efter en intesiv arbetsvecka. Solen skiner och fåglarna kvittrar. Jag får tid till det jag vill göra. Shoppa, städa och rensa garderoben. Hittar ett linne som är starkt förknippat med mitt ex. Är det inte dags att kasta den nu? Den kommer jag aldrig mer kunna sätta på mig igen. Den har legat i garderoben i 3,5 år. Utan att bli använd. Den förknippar jag med mitt ex. Och aborten. Och utan dessmer tanke på det så ligger den i soporna. Ett minne av den dagen jag såg mitt lilla foster.

En helt alldeles vanlig dag innehåller också en lång cykeltur och promenad i värmen pratandes i telefon med en av mina vänner som alltid finns där för mig. Inte bara när det är tungt i livet eller inför en stor händelse. Utan en alldeles vanlig dag. En vanlig lördag. Det slår mig att jag har det så bra.

När jag inser att jag har faktiskt har det bra är jag samtidigt medveten om att jag aldrig kommer glömma. Det känns snarare som att aborten finns där med mig precis varje ledig stund. När jag ser barn med deras mammor, när jag läser nyheterna och till och med på jobbet kan en tanke flyga förbi. Ett enda ord. Abort. Det händer så ofta. Nyansen, ni vet det där becksvarta mörkret som övergår i grått, den blir bara vitare och vitare. Nu gör det ingenting att tanken dyker upp. Jag är vän med den. Även om det fortfarande sticker till i hjärtat så känner jag en enorm tacksamhet till mina erfarenheter. Att jag fått berikas av dem. Att jag fått växa i min personlighet. Och jag vet att Gud ler mot mig. Innan natten skänker Han mig en fantastisk himmel och jag vet att vad som än händer framöver så kommer det sluta bra.

Herren svarade ”Mitt kära barn jag älskar dig och skulle aldrig lämna dig under tider av prövningar och lidande. När du bara såg ett par fotspår – då bar jag dig."

                                                  
                                                  
                                          Ur Fotspår i sanden