Återigen har jag fruktansvärd huvudvärk och magen har känts varje dag den här veckan. Snart är det över. Huvudvärken har nu släppt. Jag mår bättre, men jag hatar den där mensen! Samtidigt som jag skriver det här har mörkret fallit där ute. På kvällspromenaden såg jag hur gula träden blivit och ett gult löv siglade ner framför mig. Minnen gör sig påminda. Nu närmar vi oss! Idag är det 15 dagar kvar tills två års dagen av min abort. Den dagen som förändrade allt. Ibland undrar jag om jag inte börjar glömma. Men nu kan jag inte förstå hur jag någonsin kommer kunna glömma. Ibland gör det bara för ont i hjärtat.

Värst vad han har dykt upp. Inte i mina mardrömmar, men i verkligheten. Orkar inte se han, vill inte se han, bör inte se han. Jag blir på mindre bra humör varje gång jag ser honom. Där kom han cyklandes med sitt fåniga leende och hälsade. Som vanligt. Och jag stod som paralyserad. Som vanligt. Förmådde mig inte att hälsa. Han bara förstör för mig hela tiden för varje gång får det mig att tänka på vad som blev. Jag varken vill eller orkar påminnas. Han står för det mörka i mitt liv, men också för mycket ljus. Det gör ont att minnas och när jag har glömt så vill jag ha glömt. Jag vill kunna ta fram det ur minnet när jag känner att jag har krafter till det, inte när jag måste. Där står jag när han cyklar förbi med hans fåniga leende och jag bara stirrar tillbaka. Som på ett spöke. Låt mig bara få glömma vem han var. Det skulle bespara mig så mycket lidande, för jag är nog beredd på att gå vidare.

Frihet för mig är att kunna göra vad jag vill, när jag vill och hur jag vill. Möjligheten att ta tillvara på dagen på bästa sätt. Och när jag dessutom är singel och utan barn har jag faktiskt väldigt stor frihet på min lediga tid. Idag njöts dagen först på stranden och därefter blev det blåbärsskogen. En och en halv liter blåbär fick jag ihop som nu är rensade och i frysen. Blåbärspajen ska strax ut ur ugnen. Ibland är det alltbra skönt att leva! :)

Närmar mig alla årsdagar igen. Den här veckan börjar det och sen pågår det nog till den första oktober. Jag tror inte jag kommer beröras lika djupt det här året, men man vet aldrig vad känslorna vill spela för spratt. Jag ser ut genom fönstret där gula björkar står med all sin prakt. Förundrad över att det bara är just utanför mitt fönster alla gula björkar är. Ingen annanstans i stan är det gult. Och när jag ser löven falla ner från träden minns jag. Sommarn blommar annars fortfarande utanför min sfär!  

Jag brukar inte längre beröras så mycket av det, men idag var det verkligen gravidmagar överallt! Det riktigt stack i mitt hjärta. Jag vet att det ännu inte är min tur, men jag vill verkligen ha den turen att jag en gång blir gravid och känner glädje över det. Idag, när allt känns så avlägset, skulle jag verkligen velat ha en garanti på att det kommer bli så nångång. Samtidigt försöker jag tänka positivt. Min tid kommer. Vad som än händer så kommer min tid! Oavsett om det är med barn eller utan. Med biologiska barn eller adoptivbarn. Min tid kommer.  

Denna gång på en cykelbana. Jag nerförs i rasande fart och han uppför i lite lugnare tempo. Kanske var det därför han hann se att det var jag. Och jag undrade bara vad det var för filur som hälsade så glatt. Sekunden senare kom jag på. Exet. Tror inte jag hälsade tillbaka. Gjorde jag det så var det inte lika muntert. Förstår inte varför han envisas med att hälsa. Jag känner inte den människan. Han känns som totalt främling för mig. Och den här gången kände jag inte ens igen honom. Han var helt förändrad. Inte den killen jag en gång blev förälskad i. Inte den killen jag tillbringade så mycket tid med under ett års period. Ändå går jag runt och tänker på mötet. På gångna tider. Saknar inte honom, men saknar tiden med honom och den jag var med honom. Det var fint. Att han senare kom att såra mig väldigt hårt gör bara att mina känslor för honom inte existerar och jag kommer strax tillbaka till verkligheten. Vi kan mötas hur många gånger som helst, men efter det han gjorde mig kommer han alltid att vara en förlorare i mina ögon.