Det är inte jätteofta, men ibland påminns jag om och om igen. Nu är jag inne i en period då jag inte tänker på annat än det. Jag vill ju ha dig här! Och det kan fortfarande göra så ont, så ont i mitt hjärta. Riktigt värker. Hålet täpps inte igen. Såret vill inte läka när den rivs upp på nytt.

Det är bara det att jag släpper fram känslorna när jag är ensam. Då kommer tårarna. Då sitter jag med armarna runt mig själv och gråter. Och det gör så fruktansvärt ont!! Och idag är en sådan dag.

Anledningen till denna upp och nervända värld kan delvis bero på att jag varit till krematoriet i veckan. Studiebesök. De visade runt. Jag klarade mig ganska bra fastän de visade brännugnar och sånt där som hör till. Och så skulle de visa kylrummet där kistorna förvaras i väntan. Det var ju dit jag ville!

Vi gick in. Tittade runt om. Hittade inte det jag sökte. Först. Sen såg jag dem. Några små enkla trälådor. Och jag visste. Det var sant! Just då berättade hon att de förvarar små foster i dessa lådor. Förmådde inte stanna kvar där. Nu har jag fått veta. Och jag blev så lugn av det besöket.

När jag kom hem googlade jag och fann det. Annas eviga. Om abort. Där tar de upp om vad som händer med foster efter abort. "Efter vecka 12 kremeras dom. Och har de människoliknande drag så kremeras de också." Åh, jag vill så gärna tro på det! Nu kan jag ta ett steg framåt. Jag vill så gärna tro att du fick det mer värdigt än att slängas bland medicinskt avfall. Åh, det gör så ont. Jag önskar inget annat än att du var här hos mig och sjöng och sprang runt och gjorde mitt liv till ett enda stort ljus.

Ibland gör minnen bara så fruktansvärt ont. Och det gör aldrig ondare än när mitt hjärta skriker efter dig och jag återigen påminns om att jag valde bort dig!