Ibland gör det så ont att det känns som hjärtat vill brista. Idag är en sådan dag. Känslan har inte lämnat mig sedan jag betraktade mitt syskonbarn, "min pojke", och insåg att mitt barn också skulle springa omkring och busa som han gör. "Min pojke" är endast två månader yngre än mitt barn skulle vara. Det var en räddning för mig. Att jag fick och än idag får ha honom nära mig. Jag älskar honom så mycket och i hemlighet har jag adopterat honom. Inte juridiskt, men i mitt hjärta. Han har till och med samma humör som mig! Lika hetsigt och kan gå från glad till skogstokig (och virse versa) på några sekunder. Precis som jag. Mitt barn skulle älskat att leka med honom och hans bröder. Och det gör så ont att det inte är så!

Ikväll är en minnenas afton. Tankarna kommer ikapp mitt under en intensiv jobbperiod och för lite sömn. Jag ser på familjer. Mammor i min ålder som går med barnvagn. Och jag är avundsjuk. Avundsjuk för att de har sina barn hos sig, medan jag inte får ha min. Och ingen kan klandra mig för det. Inte ens jag. Jag visste inte bättre. Och inom mig var det aldrig mitt val. Det var bara så det blev. Det var visst inte tänkt att jag skulle ha barn då. men det är någonting jag aldrig kan komma undan...

Jag saknar mitt barn så fruktansvärt mycket och det värker så hemskt i hjärtat!