En dag i början av april skulle du kommit till världen. Skulle jag bara inte valt ditt öde så skulle du blivit två år i dagarna. Sånt glömmer man inte. Och just nu gör sig den biologiska klockan påmind. Jag kan verkligen inte tänka mig ett liv utan barn. Och jag hoppas så innerligt att det är meningen att jag ska ha ett. Att jag bara måste få längta efter det först. Det är olidligt vad jag längtar! Just i dessa dagar är det så påtagligt att det gör ont att tänka på att jag skulle haft dig här tultandes omkring. Om bara inte...

Dessa saker kan jag inte sluta älta på i dagar som denna. Låt mig få göra det också. Jag behöver det. Mina innersta tankar kan jag inte uttala, men jag kan skriva ner dem. Som en liten bön. Som min vilja. Låt mig bara hitta rätt och få känna det som stolta mammor känner.