När människor med makt gör allt för att krossa andra människornas drömmar bara för att dom tror att dom vet bäst när dom i själva verket har noll koll på läget. Det förstörde min dag.

Nu vill jag bara ge upp, hoppa av plugget och börja jobba. Men kommer jag trivas med det när utbildningen inte är klar och jag kämpat så hårt för att ta mig tillbaka dit redan en gång?

Hela hösten har jag haft behovet att få bli sedd. Vardagen blev så tom och ensam när höstmörkret smög sig på efter det långa året. Jag har blivit sedd. Jag har haft så många bollar i luften att det plötsligt känts att jag bara måste få vara lite ensam, få minnas och få andas. Ibland har jag fått pikar om att jag borde gå vidare. Man tycks inte förstå att jag måste få tänka tillbaka då och då. Måste få minnas och vara lycklig att jag kommit så långt som jag gjort. Men den tiden har jag inte alltid fått. Just för att jag valt att bli sedd. Under ensamma stunder kommer behovet att bara få ha någon som finns där för en. Som lyssnar och förstår. Som inte bara kommer med sina teorier och nästan anklagningar. Jag måste bara få vara, jag också. Jag vill ha någon som finns där, som älskar mig gränslöst fastän jag gjort mina livs misstag. Fastän jag inte är perfekt och har mitt bagage med mig. När livet rusar för fort fram vill jag bara lägga mig ner och gråta och sakta ner allting och få känna att jag andas. Och då vill jag ha Honom vid min sida som tröstar och kramar om mig tills jag får ut alla dom tunga känslorna och kan fortsätta med de lätta stegen mot en ljus framtid till mötes.

Ändå är jag lätt orolig att jag aldrig kommer hitta mannen som står kvar i vått å torrt. Någon som accepterar, respekterar och älskar mitt nya jag som jag håller på att skapa nu.

Dagboken för ett år sen:

"1 månad till jul. 10 veckor och 2 dagar sen aborten. Tiden går. Just nu gläder det bara mig. Nu vill jag gå vidare. Jag är redo att ta tag i vardagen igen, vad det nu blir. Nu ska jag ut å kämpa. Krigat har jag redan gjort. Nu ska nya jaget komma fram. Hon, den glada med framtidstro och drömmar. Ryggsäck har hon också. Erfarenheter som format livet. Men mer finns det plats för. Mycket plats. Den är inte full än. Och nästa år, det är mitt år! Jag är inte redo för att bege mig härifrån stan innan jag pluggat klart, så flytt är inte aktuellt. Vad det blir av mig och skolan det får framtiden utvisa. Har en riktigt bra dag idag! Igår påmindes jag om graviditeter. Det var jättejobbigt. Jag låtsades hänga med sådär halvintresserad i diskussionen, trots att jag lyssnade på helspänn. Jag var helt tyst, ledsen inombords, men jag visade ingenting. Jag känner nu att jag inte kan prata om det mer, men ibland behöver det komma ut. Och jag blir så lättirriterad när jag inte kan prata om det fastän jag behöver. Frustrerad. Det är som en spärr. Min hemlighet. Mormor är också dålig. Mamma ringde och sa att hon åkt in igen. Hon orkar ingenting, kära mormor. Man väntar bara på att hon ger upp. Det är en jobbig situation. Hon kanske lever den här julen, men jag har svårt att tro att hon lever ett år till. Det är tungt."

Idag: Oj, vad naiv jag var. Det är ju först nu jag börjar känna mig levande på riktigt igen! Jag trivs väldigt bra med det jag gör. Jag trivs med mig själv och jag börjar bli glad på riktigt igen. Men samtidigt behövde jag dom där positiva dagarna också. Känna att man orkar ta sig igenom dagen. Idag reagerar jag inte lika mycket när man samtalar om graviditeter. Min tid kommer. Och fram till dess ska jag leva. En av mina högsta önskningar är att ha barn, men nu är det annat före det. Sen förhoppningsvis :) Och min mormor, min kära mormor. Hon fick fira jul. Men det blev hennes sista. Och såhär inför första advent sänder jag en tanke till henne, tänder ett ljus vid fönstret. Kan hända hon blickar ner på det från himlen.

Den här dikten hittade jag i en av mammas veckotidningar en gång för längesen. Jag sparade den, tyckte den var så fin på något sätt. Jag trodde aldrig att den dikten skulle bli ett av mina många sätt att finna tröst genom resan jag har gjort och gör.

Att vara tacksam när livet sviker

Att stå emot när allt känns fel

Att samla kraft när det inre skriker

Att söka tröst när man ej är hel

Att våga vara den som man är

Att söka vägar som till framtid bär.

En tanke slog mig: För vem skriver jag i den här bloggen? Är det värt att fortsätta skriva här eller ska jag återgå till dagboksformen? Kommer jag orka sätta mig ner och skriva dagbok igen? Jag känner att jag utlämnar mig jättemycket. Jag vågar inte skriva helt öppet om allt jag känner och allt jag gör. Sånt jag egentligen vill få ut. För jag är så skraj att någon av mina vänner ska läsa och lista ut att det är jag och jag vill inte att dom ska läsa. Det är för känsligt.

Jag träffade en vän idag. För sista gången. Äntligen kom det där avslutet jag hoppats på. Att träffas sista gången och få prata om vad som blev fel. Så mycket prat om just det blev det inte. Jag fick veta att den enda (!!) orsaken till att han inte ville fortsätta träffa mig var att han behövde en positivare tjej. Då ville mitt hjärta brista. Om det nu var enda anledningen, skulle jag inte då kunnat få förklara mig och sen skulle allt bli bra igen? Förstod han inte att jag var mitt i en kris där det kändes som att jag förlorat allt och att det var svårt att vara glad då? Jag behövde bara lite tid. Och återigen känns det som att jag kommit i den där försvarsställningen. Känner att jag måste få förklara. Men jag har alltid fått höra att jag är så glad. Och jag har känt mig glad, men när det hände förlorade jag mig själv. Nej, jag ska inte försvara mig. Jag är inte lika glad och positiv längre. Det är som en skugga över mig. Men jag är på väg tillbaka. Med full fart. Och jag kommer gå vidare. Det finns inget längre mellan oss och det kommer aldrig bli vi två. Ännu ett avslutat kapitel till ända.

För ett år sedan ställde jag frågan till mig själv. Vad hände med mitt foster? Inte vad de gjorde med det på kvinnokliniken, utan vad hände med det liv som fanns inne i magen. Jag pratade med syster som gav mig ett svar som gav mig stor tröst:

"Jag tror det finns en stor barnkör i himlen."