Det är så märkligt med det här livet. 2 1/2 år har passerat sen allt verkligen var becksvart och nu är jag på väg att bli färdigutbildad. Endast några veckor återstår. I situationer som denna blir det så självklart att tankarna vandrar tillbaka till det som varit. Jag har lärt mig så mycket av alla dessa år. Inte bara i utbildningen, utan har utvecklats så otroligt mycket som människa också. Det har verkligen vart intensiva år på alla sätt och vis. Jag känner mig så rik. Om exakt tre veckor förbereder jag mig för att ta emot mitt intyg på att jag klarat studierna. Vem hade kunnat tro att jag ändå skulle fortsätta på den vägen jag valt? Efter att jag tagit ett tufft avbrott från den? Inte ens jag trodde på det. Men efter avvilkelsen från vägen återvände jag till den och nu är jag här. Man kan bara man vill!

Lika mycket som jag tänker på det som varit funderar jag på vad som kommer. Vad ska jag nu hitta på? Var ska jag ta vägen? Hela livet framför mig trots att jag om några få år blir 30. Självklart skulle det varit perfekt att hitta den rätta nu. Och jag vill så gärna bli mamma! Jag är lite smått orolig att livet inte har mer att erbjuda på den fronten. Men det kanske inte är tid för det än heller. Samtidigt vill jag också sprida mitt budskap om att tro på sig själv. För jag tror att den värsta fienden är du själv. Du kan bara du vill och tror tillräckligt!

Och förresten... nu finns ju all tid i världen att fortsätta på min påbörjade bok. Varför inte ta tag i det nu när jag snart kan lägga studieböckerna åt sidan?! :)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Av någon outtalad anledning blev den här bloggen inte kasserad i samband med att livet rullade. Det har gått några år sedan jag skrev något senast, men jag fick vackert påminna mig själv om att packa upp ryggsäcken igen. Då kom tanken på att logga in...

Jag trycker det undan mig, mår rätt bra. Livet är fantastiskt och det är verkligen min tid. Men såhär i allhelgonatid kommer allt ikapp. Bara jag tänker på det så kommer tårarna. Såret rivs upp igen, blöder. Och det gör så ont i hjärtat. Jag gråter p...

Åren rullar på. Idag "firar" jag att jag varit singel i fyra år. Jag saknar honom inte, jag vill inte ha tillbaka honom. Men den där kvällen för fyra år sedan var det något som förstördes. Något gick sönder i mig. Inte bara det med aborten, utan den ...

Årsdagar är dagar då man tar fram minnen. De väcker härliga minnen till liv, de påminner om det jobbiga man gått igenom. Jag går in och läser på bloggen och upptäcker att jag inte alls skrivit så mycket de senaste två åren. Två långa år. Och jag inse...

Mitt i en hektisk period påminner almanackan mig om att det är dags. Dags för den 4:e årsdagen. Jag hänger inte med, jag hinner inte med. Jag vill bara få tid till att stanna upp en stund, tänka till. Och sedan gå vidare. Det som skulle blivit mitt l...