..när man bara känner enorm saknad och man vet inte vart man ska ta vägen med den.

I höstas fick jag erfara hur mitt liv stannade upp medan alla andras fortsatte på som vanligt. Jag kunde inte ta de där stegen. Jag orkade inte. Jag önskade att alla andra också pausade när jag inte hängde med i deras takt. Att man på något sätt kunde stänga av alla andra människor så jag skulle få sörja klart och sen bara fortsätta där vi var när allting hände. 

På något sätt har det ändå gått framåt. Första gången jag insåg att jag faktiskt överlevt krisen har passerat. För mig var det överleva. Jag hade ingen ork, ingen kraft till att fortsätta. Jag ville inte ens fortsätta. Jag behövde få vara i min bubbla, sörja, gråta ut. Annars skulle det kanske ha kommit senare i livet. Och om jag blir gravid igen så vill jag veta att jag bearbetat aborten så klart jag kunnat utifrån det jag känt behovet av. Och helt plötsligt ter sig dagarna ljusare. Jag glädjs över livet igen. Att orka ta tag i saker. Att vilja ta tag i saker. Och att få utvecklas.

Men samtidigt kommer dom där stunderna när man känner att man bara måste få pausa innan det rinner över. Jag måste få andas, titta mig omkring och bara få vara. Jag vill inte bara rusa framåt för jag är så rädd att allt bara ska krascha då. Jag vill ta en promenad och njuta av vad jag ser. Jag vill titta på den där soluppgången och njuta av den. Det är så mycket som jag vill, men det känns som att tillfälle inte ges. Och direkt jag tar mig tid till att tänka så kommer tårarna. Jag saknar. Jag tänder ljus och minns.

Jag var på cykeltur. Mötte ett par och reagerade knappt på dom. Förrän killen glatt hälsade på mig. Det var då jag upptäckte att det var ju mitt ex. Det är nu nio månader sen han lämnade mig. Jag hälsade artigt tillbaka. Han ville väl bara visa tjejen att han är populär, att han känner folk och att han är på god fot med mig. Sanningen är den att vi inte haft kontakt alls sen han dumpade mig. Han vet inget om mig efter aborten. Och jag är ju en helt annan människa efter den. Möjligtvis att han också ville visa mig att han har en ny.  Men det enda jag tänkte på var att han är en främling för mig. Jag har delat ett och ett halvt år av mitt liv med en främling. Tur det inte hann bli mer.

Det kommer vara titeln på min framtida bok (som förmodligen aldrig kommer skrivas): "Hur många tårar finns det egentligen?" Det har jag funderat mycket på. För några månader sedan oftare än idag. Vissa perioder känns det tyngre att tänka på det, vissa gånger känner jag ingenting alls. Ibland kan jag le eller skratta när jag tänker på mitt lilla frö. Det är sällan jag funderar på hur det skulle se ut eller om det skulle varit en tjej eller kille. Jag såg ju det mitt i utvecklingen och i mina drömmar var det nog allt en tjej. :)

Jag kan under en promenad tänka på att den aldrig fick födas hit till den här världen och se alla vackra blommor och grönskande träd. Men strax efteråt tänker jag att den slapp se världens och människors ondska. Hur som helst så är jag tacksam för att ha fått de här erfarenheterna. Hur skulle annars mitt liv sett ut? Vad tomt det måste ha varit innan jag blev gravid. Mina tankar for aldrig åt det hållet. Det kanske blir så, man tror väl inte att man kan bli gravid, fastän många andra får barn. Jag har aldrig kunnat sätta mig in i den situationen att JAG skulle vara gravid och plötsligt blev allt så levande för mig.

Men varför känns det så tomt fortfarande? Vad är det jag saknar? Jag har fått upp ögonen på familjelivet. Förra sommaren satt jag och mitt ex framför datorn och tittade på lägenheter tillsammans. Vi köpte bröllopstidningar och drömde om den dagen vi skulle gifta oss. Eller var det bara jag som drömde? I samma veva blev jag gravid. Vill jag ha tillbaka honom? Nej, det vill jag inte. Han ville inte ha vårat barn. Det sårade mig så mycket att aborten och fostret var som en dammråtta för honom och jag skulle aldrig kunnat leva med en sådan. Men jag vill ha en man jag älskar. En mogen. En som bryr sig om mig och mina känslor. En som inte är rädd för tårar. Som vågar och vill trösta mig när jag är ledsen. Jag vill gifta mig. Jag vill vara mitt i en graviditet och känna barnet göra sig påmint inom mig. Jag vill ha en trädgård som jag kan påta i. Jag vill så gärna ha dessa pioner. Jag vill...

Jag känner mig så ensam ibland att jag tänker att det jag först och främst skulle haft var väl en vän som lyssnar och förstår, som jag kan skratta med och gör så jag glömma allt tråkigt. Som jag kan grilla med och bada med såna här fina sommardagar. Som hälsar på mig på kvällarna och vill ta dessa promenader. Som finns där. Nej, jag är inte helt ensam. Jag har fått bevis på att jag har många underbara vänner som finns där för mig, men i dessa tider när alla är upptagna med sitt och de sina känner man sig ofta ensam. Och är man ensam så kommer tankarna.

Det positiva är att jag fått kontakt med en fin tjej som är så underbar att prata med. Hon har liknande erfarenheter kring abort och det betyder mycket att få vara där och höra hennes historia och samtidigt få berätta min. Jag hoppas och tror att också hon en dag kommer kunna glädjas åt livet, men allt har sin tid.

..det har nu gått ett år sen allt började. Den där sommarn som jag minns så solig och varm, men med det där orosmolnet på himlen.

Jag vill skrika ut alla mina känslor. Jag vill visa dem. Jag vill prata om det. Jag vill bara tala om för någon. Bara säga att för ett år sen fick jag den största gåva jag någonsin fått, men som jag inte tog emot. Jag vill tala om hur mycket det påverkade mig. Men jag kan inte. Det gör ont.

Hur reagerar man när en annan människa har det svårt? Jo, det fick jag bittert erfara. Det också. Vi var en liten klass. Fyra elever, varav jag var en av dom. Jag var inte så jätteofta i skolan, vilket var mycket ovanligt. De visste att jag varit hos läkarn några gånger, men bara en av dom visste hela historien. Ett tag sa de knappt hej till mig. De frågade aldrig hur jag mådde. Det var just den frågan jag längtade efter att få höra. Ett enkelt "Hur mår du?". Gärna att man lyssnar på svaret efteråt också. Även andra klasser frågade mina klassisar hur jag mådde. Varför frågar man inte direkt? Det skulle jag uppskattat så jättemycket. De såg ju att jag rasade i vikt, gick med gråtsprängda ögon och var blek som ett spöke. Det vill säga alla dagar jag var i skolan.

Det gick bra många veckor innan isen i vår klass bröts. Jag kände mig tvungen att ta ett snack med dom där jag berättade min historia. Skolsituationen blev bättre och jag fick en till vän att anförtro mig åt och som jag litade på. Men samtidigt så är jag väldigt förvånad över reaktionen från dom. Idag kan jag inte fullt förstå deras agerande då jag mådde som värst. Det är nog sånt man inte ska blunda för. Men jag vet heller inte hur jag själv hade reagerat om det var någon annan som varit i min situation. Och visst sörjde jag, men vad hade jag egentligen mist? Om man ser att en annan människa mår dåligt så blir inte situationen bättre av att man undviker den personen. Det förvärrar bara. Speciellt om man känner henne. I nöden prövas vännen och idag vet jag precis vilka jag kan lita på och det finns dom jag valt att sortera bort från vänlistan, för jag har helt enkelt sett vad dom går för och det har bara fått mig att må sämre.

Dagarna och veckorna som följde var som en dimma full av kaos och tankarna snurrade runt. Vi träffades, jag och mitt ex. Jag insåg att han menade allvar. Varför han valde att lämna fick jag aldrig svar på, men jag antog (och antar än idag) att aborten var den bidragade faktorn. Den dagen jag fick smset rasade min värld. Jag fick problem med sömnen och matlusten försvann spårlöst. Efter någon vecka med bara några få timmars sömn och tom mage, full av tankar och nya frågor som ploppar upp är man helt slutkörd och orkar inte ta sig upp ur sängen. Inte ens i min vildaste fantasi hade jag kunnat föreställa mig vad en kris egentligen innebar.

Dagarna gick. Ibland visste jag inte ens hur jag skulle orka ta mig en timma framåt. Hur jag överlevde den fasen har jag inget svar på. Jag pratade med vänner, timtals långa telefonsamtal avlöste varandra. Behovet att prata av sig vart enormt stort och jag kommer aldrig kunna tacka mina otroligt fina vänner som ställde upp för mig under den här perioden. Ni är guld värda!

Samtidigt fortsatte jag gå till kuratorn. Fick sömntabletter och det var i den stunden världens bästa medicin. Det var så skönt att få ta en tablett och sedan veta att snart sover jag. Men jag orkade ändå inte ta mig till skolan. Jag var så trött på morgonen. Vad jag gjorde? Jag var hemma och grät. Jag frågade mig själv hur många tårar som egentligen finns och lite komiskt i situationen så googlade jag till och med varför man gråter. En kompis frågade en gång vad jag gjort under helgen. Jag hade lust att svara att jag hade bara gråtit. Men det gjorde jag givetvis inte. jag vågade inte ens ta en promenad, för även då kom tårarna. Jag satte mig in i abortfrågor och snart var jag expert på det området. Samtidigt visste jag att jag skulle själv komma att vara med i statistiken över hur många som gör abort.

Dagen efter aborten åkte jag som vanligt till skolan. Jag kände att jag inte orkar vara hemma med mina tankar efter aborten. Jag var inte alls med på vad som egentligen sas eller gjordes. Men jag var där. Det var väl chocken som gjorde att jag pallade med det. Sen kom saknaden och tomhetskänslan. Bara vetskapen om att i magen fanns inte längre något foster kvar, hur mycket man än önskade det.

En vecka efteråt fick jag åka in på en skrapning. Det fanns lite kvar, 2 sockerbitsstora saker som gjorde jätteont och fick mig att tro att jag nästan var halvdöende och världen snurrade runt mig. Än var inte sjukhusbesöken över. I samma veva tog jag professionell hjälp i form av kvinnoklinikens kurator. Det var till stor hjälp att få gå dit och prata av sig, även om det var hon för det mesta som pratade. Efter några gånger trodde jag att jag lämnat aborten bakom mig. Det hade gått två veckor. Men det visade sig att allt bara börjat. Det var nämligen då jag utan förvarning blev dumpad av killen. På sms.