jag trivs ganska bra med det liv jag har idag. Jag mår oftast bra, jag gör det jag brinner för, jag bor där jag vill bo. Klart jag känner mig ensam, men vem garanterar att jag inte skulle känt mig ensam även om jag inte var singel? Jag är ganska så nöjd med livet. Klart det kunde varit annorlunda, men nu finns ju inte så mycket att göra åt saken. Jag tar ju inte en kille bara för att ha någon. Däremot så känner jag på singellivets nackdelar och baksidor de gånger jag åker hem till min familj i den lilla orten. Där  har alla i min ålder en kille. De flesta går med barnvagn. Många föräldrar är också betydligt yngre mig. Om jag skulle fått barn idag så skulle jag inte varit en så ung mamma längre. Jag kommer närma mig de 30 om jag får barn. Säkert kommer jag vara äldre än så också. Det är helt ok med mig att de här mammorna har sina barn. Jag har ju mitt liv långt borta från blöjbyten och barnskrik. Det jag undrar över är om jag är ensam över att känna denna utanförskap när man är singel?

Jag har ingen pojkvän som rår om mig, ger mig dyra smycken som presenter, sover med mig, beskyddar mig från allt ont, skrattar med mig, tröstar mig och är min allra bästa vän. Jag har inget barn att själv beskydda och älska. Istället får jag ta hand om dessa mödrars barn vid behov eftersom alla räknar med att jag är tillgänglig dygnet runt till att ta hand om deras barn och ibland tror jag dessutom att man utnyttjar min barnlängtan där. Jag har inget emot det, jag älskar barnen, men det känns inte tacksamt. Är jag bitter? Ja, det är jag. Jag hade möjlighet att få en del av det där, men jag valde en annan väg. Det är ok, jag försöker att acceptera det. Men jag har gjort klart för mig själv att jag aldrig kommer flytta hem till den lilla orten igen. Absolut inte om jag inte har familj och barn. Då förblir jag hellre i "storstan" och gör karriär.

Vaknar för tidigt efter för lite sömn. Jag låg och läste i sängen en stund innan lampan släcktes. Utan regelbunden nikotin på några dagar börjar så begäret göra sig påmind. Jag är arg som ett bi och känner att jag vill ha lite nikotin för att orka. Sätter mig ner och skriver lite här för att lugna mig en aning.

Jag fick mens kring nyårsafton. Hade värsta bölderna på ansiktet som inte direkt förgyllde mig i spegeln, kände mig stor och uppsvälld trots endast 50 kilos kroppsvikt. Jag fick dessutom en hemsk mensvärk med magsmärtor som inte är från denna jorden och en huvudvärk som inte ville ge med sig även om jag så skulle proppat i mig en hel burk värktabletter. Kära mor verkade inte alls förstå hur jag har det. Hon verkar dessutom tycka det är mitt fel att jag har sådan mensvärk. Eftersom jag tror det kommer från aborten, så tror ju hon att jag har rätt. Hon lider inte direkt med mig och låtsas som ingenting. Själv känner jag att ska det fortsätta vara såhär i flera år så vill jag aldrig mer ha mens. Tänk om jag inte ens får barn, då är det ju absolut inte värt det!

Året inleds med mens och tillhörande värk. Nu var det ett tag sen jag hade så här ont, men det är hemskt när man har det. Vet inte varför jag har så ont, men något samband har det med mensen och det enda sjukvården gör är att skriva ut p-piller som jag inte vågar ta. Jag har tillbringat nästan hela dagen i sängen och tagit värktabletter. Resterande tid har jag rusat på toaletten. Jag misstänker att det är mer än att kroppen minns och mensen har förändrats. Jag har ju haft några månader utan värk nu. Varför går det inte över? Har det något samband med vad jag äter? Eller är det det omedvetna som spökar, nu när det är nyår och allt, att jag omedveten lägger krafter på att tänka på aborten?

Varje nyår funderar jag över året som varit. Går igenom det händelserika, det roliga och bra, det mindre bra och allt påverkat mig på något sätt. I år har det varit ett händelserikt år med bröllop, dop och begravning i den närmsta kretsen. Dessutom kom allt inom loppet av några månader. Senare började jag leva igen, men något saknades. Så jag tog min tillflykt till annat för att försöka glömma. Trycka undan. Det blev för mycket, men det är så svårt att sluta. Jag har dessutom svårt att vara spontan längre. Jag planerar hellre. Jag är rädd för att tappa kontrollen. Det är något jag kommer måsta jobba på, för det hindrar mig ganska mycket. Det är bra när man är medveten om vad som är galet, men nu krävs förändringar. Jag kände igår att nu är jag redo att gå vidare. Jag är redo att möta det nya året och vad som väntar. Jag är redo och jag är nyfiken på vad livet har i beredskap till mig nu. Och jag ska försöka göra 2012 till mitt alldeles eget år! :)

Äntligen var så julen över. Jag har haft en bra jul. Humöret var bra även om julkänslan inte infann sig alls. Några ögonblick önskade jag att jag var helt ensam i en stuga mitt i skogen och bara fick använda tiden och skapa den där julkänslan jag så gärna ville ha. Ett och ett halvt år har snart gått. Det känns så underligt vad tiden går fort. Tänk att det kunnat påverka mig så starkt! Det går inte en enda dag utan att jag tänker på det som var och drömmer om hur det kunde varit. Men det är ingen idé att ångra, jag kommer aldrig att få tillbaka mitt barn hur mycket jag än ångrar mig.

Så här i juletider har man all tid i världen att surfa runt och hitta både det ena och det andra. Jag var just inne på youtube och tittade på ett klipp om en man som intervjuade människor om förintelsen. Även abort nämns där. Jag blev tipsad av en tjej som inte vet om min abort att gå in och titta den. Gå in på youtube och sök på: "180" Movie. Hädanefter kommer jag alltid vara starkt emot abort, för jag vet precis hur en abort går till och jag vet vad som kan hända med tjejerna efteråt. Papporna till barnen vet jag inte, men som tjej kan man förstöras något så otroligt.Tittade dessutom en dokumentär på svt play igår som hette De stulna barnen. Den utspelar sig i Spanien där om oftast ensamstående mödrar som efter förlossningen inte fick träffa sina bebisar igen, utan man sålde barnen som adoptivbarn och övertalade mammorna att barnen dött. Väldigt gripande dokumentär som berörde mig starkt!

Idag var det julavslutning på skolan. Vi var i kyrkan, alla hade fått varsitt ljus och i slutet sjöng vi "Tänd ett ljus" samtidigt som vi tände ljuset. Jättefint! Efteråt skulle vi gå ut och sätta ljuset i en snöhög utanför. Jag valde som några andra att lämna ljuset inne runt minnesljuset eller vad man kallar det. Då kommer en kär lärare fram till mig och säger: "Tänk att det gått ett år!" Med tanke på vad jag gick igenom för ett år sen. Aborten, dumpningen och hoppade av skolan just innan jul. Jag blev så rörd av hennes ord. Att hon tänker på mig. Det var samma sak när jag kom tillbaka till skolan på hösten. Hon kom fram och kramade mig, sa att hon tänkt på mig och velat skicka ett mejl för att höra hur det var. Såna där saker gör mig alldeles varm i hjärtat. Att känna människors omtanke och värme.

Tänd ett ljus och låt det brinna,

låt aldrig hoppet försvinna,
det är mörkt nu, men det blir ljusare igen.
Tänd ett ljus för allt du tror på,

för den här planeten vi bor på.
Tänd ett ljus för jordens barn.

Har verkligen haft en skön helg. Träffat vänner jag tycker om och trivs med. Det har varit så skönt. Igår kväll hade jag ett förtroligt samtal med en vän. Det var så skönt att få ventilera mig. Vi pratade mycket om mig. Jag stod för snacket, vännen lyssnade. Jag berättade om hur jag känner idag efter allt som hänt. Jag fick berätta om min kära mormor och gråta ut. Även om det inte längre känns ok att prata om det och börja gråta så var det så skönt att få göra det. Nu känner jag mig redo att åka hem till familjen över jul och nyår.

Tacksamhet är ett ord jag förut inte tog så jättestor notis till. Det var mest bara en plikt, något man gjorde av artighet. Men allt eftersom jag hamnade längre å längre ner i hålet så fick ordet en djupare innebörd. Att vara tacksam. Jag har nog skrivit om det här förr, men jag måste nog få stryka under det just därför att jag just läste en kommentar från en av er läsare och det värmde så i hjärtat. Det ordet jag kom på var just: Tacksamhet. Varför? Jag vet inte. Jag tror det beror på att jag inser att jag verkligen inte är ensam om att ha varit med om det här jag upplevt. Visserligen önskar jag att inte ens min värsta fiende ska få gå igenom det jag varit med om, men det är tryggt att veta. Jag är inte ensam. Du som gjort en abort och känner igen det jag berättar: Du är inte heller ensam! Vi är många som sitter i samma båt, med liknande minnen och liknande känslor. Och det är så underbart att veta när man känner sig så ensam att andra vet precis hur tungt jag kan ha det ibland! Tack för era tankar och tack för stödet! På julen kommer jag stå där vid sidan om och ta in alla intryck, förhoppningvis kunna leva lite i nuet och släppa det tunga. Och till nyåret ska jag fira att jag klarade av ännu ett tungt år och hoppas nästa år blir mitt år!

Efter min senaste gråtattack känner jag mig återigen starkare. Jag är stabil just idag. Imorgon har jag ingen aning om hur jag mår, men idag mår jag underbart! :) Livet leker. Jag har fått prata av mig med en mycket kär vän. Inte så mycket om aborten, men ändå fått nämna lite av mina tankar kring vad jag missat när jag varit mitt uppe i mitt. Och hur smal jag egentligen var när jag varken kunde äta eller sova. Jag gav henne en julklapp. Ännu en tack för stödet- julklapp. Hon betyder så mycket för mig och hon vek aldrig undan när jag mådde som sämst. Jag gav henne ett blockljus med en ängel på som på något vis symboliserar vännen. Det känns som att jag inte riktigt kan visa för henne hur tacksam jag är för att hon fanns där och tog emot mig när jag föll och efter alla timmar hon lyssnat på mitt ältande. Jag kan som inte visa min tacksamhet nog. Förhoppningvis vet hon att den dagen hon behöver någon så finns jag där för henne som hon funnits här för mig.