Det är något som jag gått och funderat på ett tag. Jag diskuterade saken med en vän och det verkar inte omöjligt att uppnå detta mål, så nu ska jag börja förverkliga en av mina stora drömmar. Förut hade jag inte ens tänkt tanken, men plötsligt blev det så uppenbart att jag måste göra det. Jag har en historia och jag vet att det är svårt att hitta litteratur kring ämnet så nu ska jag göra slag i saken och påbörja skriva min bok! Om den blir färdig och utgiven bryr jag mig inte så mycket om, bara jag får skriva.

Jag står bara på startlinjen. Vissa saker från bloggen kommer jag klippa ut som de är. Vissa andra kommer jag putsa till och ändra. Jag kommer lägga till saker jag inte tagit upp här. Hur som helst kommer det vara min berättelse. Och jag vet att många som gör abort känner eller har känt precis som jag gjort och gör. Och jag vet hur stor betydelse det är att vara medveten om att jag är inte ensam i det jag går igenom.

Jag vill inte glömma, jag kommer aldrig glömma. Men jag kan heller inte tiga. Jag vill öppna ögonen för abortfrågan. Jag är feg, jag vet, men jag vill verkligen ha en förändring i frågan. Det är inte rätt att så många tjejer mår så dåligt efter en abort och att de inte får den stöd de behöver. Det är heller inte rätt, anser jag, att ta livet av en bebis som i nästa vecka skulle haft möjlighet att överleva om den fötts. Jag är för en debatt kring frågan. men boken kommer först och främst handla om min resa som jag gjort. Hur mitt liv och min livssyn förändrades i och med den. Och som sagt, målet är inte att det ska bli en bok i slutändan, men om det blir det så blir jag bara glad. Jag lockas verkligen av att hålla min egen bok i min hand. Och veta att det kom någonting bra av min historia, om inte för andra så för mig själv.

Tips på vad jag kan ta upp och andra funderingar och synpunkter kring ämnet tages tacksamt emot! :)

Ett år har gått sen jag tog mitt beslut att förverkliga min dröm genom att fortsätta plugga. Efter alla motgångar börjar jag se klart för mig att jag faktiskt valt rätt väg att gå trots allt. Först var det inte tänkt att jag skulle fortsätta plugga efter aborten. Jag orkade helt enkelt inte fortsätta. Ville bara hem till tryggheten, inte sitta fast i en stad som är för långt borta från familjen. Jag valde iallafall att plugga och här är jag idag. Och hur är det idag? Den här veckan har jag haft två utvecklingssamtal med en lärare som lovordat mig. Det har vart så otroligt roligt attt få höra vad hon haft att säga. Hon tror på mig! Och hon är inte den enda läraren som gör det. Det är otroligt peppande att veta att dom finns där, att dom tror att jag fixar det och att dom märker skillnad på mitt välmående sen jag gjorde aborten.

När jag sedan berättar för klassisarna om vad lärarna har sagt har jag möts av kommentarer om att det nog var ett peppsamtal för att få oss att fortsätta. Som om jag inte ska ta åt mig av det läraren sagt till mig. Varför sänka ner någon så totalt? Självklart tog jag åt mig, men inte så mycket att det förstörde min vecka. Jag vet ju att det var konkreta saker lärarn la fram! Jag tror faktiskt att jag klarar den här tuffa utbildningen och jag vet att jag kan.

Gillar så otroligt mycket att få gå ute med spetströjan och bara linne under utan att frysa! :) Tankar dyker hela tiden upp att jag egentligen skulle blivit färdigutbildad nu om 2 veckor, om bara inte... Jag nöjer mig med ett år kvar... det är trots bara en dag som kommer bli tung. Och det är att få se mina kompisar bli klara och själv vara medveten om att jag skulle varit där. Det känns orättvist, men samtidigt.. livet kom emellan. Annars skulle jag så klart också stått där och känt vemod över vad som komma skall. Nu får jag åtminstone förbereda mig ett till år på det och den som väntar på något gott...

Måste bara få yttra mig ytterligare en gång till.. Fy, vad jag hatar den här mensen!! Den tar ju död på en hel vecka varje månad!

Det är säkert min mens som bråkar med mig nu, men plötsligt blev jag så ledsen. Ibland när jag känner mig värdelös börjar jag tänka på att det skulle vara bättre om jag skulle behållt mitt barn. Då skulle jag iallafall känt mig behövd och älskad. Jag skulle fått älska. Och dom hemska tankarna om att alla skulle minsann få se hur jag skulle klarat mig. I mina kretsar har de flesta barn. Själv är jag snart 27 år och har inga. Det är ovanligt och man blir förbisedd av många, om inte nämna de flesta. Ändå vet jag att min tid kommer. Jag kommer bli superlycklig en dag och då strunta i vad alla tycker, men än är jag inte där. Jag lever för plugget och njuter av singellivet i allra största mån. Men de orden tröstar mig inte just nu. Bara tanken på att inte känna sig tillräckligt älskad gör mig så ledsen.

Vad är det för fel på mig? Ena dagen uppåt som bara den och på ett ögonblick så bara sjunker man ner. Jag påstår mig ha ganska bra självkännedom, men just nu vet jag varken ut eller in. Jag vaknade tidigt på morgonen. Hyfsat pigg och glad. Idag skulle jag ju träffa min vän som jag inte hunnit prata dessmer med på flera månader! :) Tar cykeln de 6 kilometrarna ner till stan och vi träffas på ett café. Det var verkligen jätteskoj att träffa henne på riktigt igen. Vi träffas visserligen nästan varje dag i skolan, men det är inte samma sak. Därefter fikat tog vi en tur på stan där vi träffade en fd lärare. Och ja, jag vet... mitt liv är ganska innehållslöst just nu, men efter det mötet kände jag mig ännu mer förbisedd och värdelös. Och det blev bara värre och värre ju längre vi gick i affärer. När jag sedan tog cykeln hem hade jag lust att börja gråta. Att cykla gick segt. Motvind och jag hade inte kraften. Tanken från förr kom tillbaka. "Jag orkar bara inte ta ett enda steg till". Men ändå gör jag det. Av någon anledning, fråga mig inte vilken, fortsätter jag kämpa fastän det enda jag har lust att göra just då är att ge upp.

Jag vet att jag kan, men jag känner mig inte tillräcklig som person just nu. Jag har ingenting, jag är som ingen. Jag bara lever för plugg och för mig själv. Allt är på sparlåga och jag gillar inte det. Det känns som att allt bara går mot mig själv hela tiden. Egentligen vet jag att det är jag som måste förändra på mig själv. Jag måste ta på mig andra glasögon och se på mig själv på ett annat sätt. Men det är otroligt svårt. Tröstade mig med att köpa en fin sommarklänning som passar min kropp otroligt bra. Nu är jag mest nere för att jag ser pengarna försvinna samtidigt som jag inte gillar att jag tröstshoppar för att känna att jag duger. Så fort jag har möjlighet ska jag gå in på biblioteket och låna en peppande bok och börja jobba på min självkänsla.

Några veckor kvar till sommaruppehåll från skolan. Det känns otroligt bra med en paus för att hämta andan lite. Desto roligare känns det att jag går ett nytt läsår till mötes med vetskapen om att lärarna tror på mig!! :) Flera av lärarna har yttrat sig om att de tror på mig och att de inte är oroliga. Det känns otroligt bra och spännande. Bara ett år kvar, sen har jag förverkligat en av mina stora drömmar. Om jag inte skulle gjort abort, om mitt ex inte skulle lämnat mig och så, så skulle jag varit klar till sommarn. Det vet jag. Men nu hände det här och hänt är hänt. Går inte att vrida tillbaka klockan och försöker att inte tänka på det. Men när jag tänker på det så blir det tomt i mitt hjärta för en stund. Det är svårt att glömma. Jag har förlåtit mig själv och jag har accepterat. Nu kommer revanschen. Jag fixar det här. Och gör det galant! Jag är helt enkelt bra även om jag måste öva lite, lite mer innan jag är färdigutbildad och redo att gå vidare! :)

Något kring min abort har gjort mig till helt anti mot diskussioner som berör ämnet. Förut hade jag mina fasta åsikter i det. Nu vet jag bättre och det är att alla kan trilla dit. Alla kan gå emot sina förut så bergfasta värderingar. Jag var abortmotståndare, inte uttalad sådan, men jag tyckte att liven började redan i magen och att ingen har rätt att besluta om det livet ska släckas eller få fortsätta utveklas. Jag gjorde nog inte så stor grej av det, men jag uttalade mig om det om ämnet kom upp på tapeten. Idag uttalar jag mig inte. Jag har fortfarande mina bergfasta värderingar och de är starkare förankrade idag än då, men jag ger mig inte in i heta diskussioner i det. Såna diskussioner kan såra något så ofantligt. De kan göra så stor skada. Det är så känsligt ämne, men folk i omgivningen kan ta upp såna diskussioner var som helst utan att inte riktigt tänka sig för hur mycket deras ord kan skära i hjärtat på andra. Jag har börjat tänka på det efter min abort. Är nog lite försiktigare hur jag uttalar mig i vissa sammanhang, speciellt om det är känsliga saker. Jag vill inte trampa någon på tårna och inte vara medveten om det. Och jag vill inte ge mig in i en diskussion som kan förstöra så mycket. Då är den diskussionen så onödig fastän det är viktigt att ta upp frågan. Vad spelar det för roll vad vi har för syn på folk som gjort abort? Måste man vara så hård i sina formuleringar och så känslokall och trångsynt? Om någon har en annan syn på saker än en själv: låt denne ha det, respektera det, släpp det och gå vidare. Man kan vara vänner ändå. Varför jag skriver det här har jag ingen susning, men jag känner ofta att man blir dömd. Dömd för att man gjorde abort, dömd för att man reagerade som man gjorde, dömd för att man inte kan släppa det helt liksom släppa duvan fri och låta den flyga iväg. Jag vill inte vara dömd. Jag anser att jag gjorde mitt misstag som jag kommer få leva med, men jag anser också att jag lärt mig så mycket om livet på grund av det. Inte kan jag klandra mig själv för att jag gjorde ett snedsteg. Jag tog ett steg ut på okänd mark. Visste inte vad som fanns där. Det gjorde så ont att när foten  läkt och var med på banan igen skulle jag inte våga sätta foten på okänd mark en gång till. Jag har helt enkelt lärt mig att hur ont det än gör så kommer det en morgondag igen, såret kommer läka. Och kvar finns bara ärret.

Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka på mamma. Hur svårt är det inte för ens mamma att veta att barnet har det så svårt och inte kunna göra så mycket åt det annat än att trösta, som mitt fall var. Jag tror att mammor gärna vill befria sina barn från allt som gör ont. Men man kan inte göra det, man kan bara trösta. Men mamma, du skulle bara veta att det räcker. Det värmde att veta att du fanns där när det var som värst. Nu står jag på egna vingar och jag måste få se hur livet är utan att någon håller för mina ögon. Det gjorde ont, men mamma.. nu vet jag att man bränner sig när man sätter handen på plattan.