Vår igen. Ett år har gått sen förra våren. Nya högar med bruna, vissna löv från förra sommarn. Åren går. Tänk om livet skulle sett annorlunda ut. Jag skulle kunnat ta en promenad i solen med mitt söta barn skrattandes i vagnen. Istället går jag återigen och betraktar löven som legat på den kalla, snötäckta marken under hela vintern och nu tinat fram. Snart finns de inte längre där. De ersätts med nya, friska, gröna löv som tillsammans med blommorna på marken färgar världen runt omkring oss och ger oss framtidstro. Återigen påminns jag om hur livet går vidare och idag är det så svårt att förstå. "När du bara såg ett par fotspår, då bar jag dig" (Fotspår i sanden). Visst vill jag tro att jag aldrig var ensam när det var som jobbigast. Du var med mig. Och du är med mig idag också, även om det känns så tomt och ensamt ibland.

90 inlägg och jag skriver fortfarande. Har varit väldigt intensiva veckor sen innan påsk. Jag pluggar, umgås, sover. Mer hinner jag inte med. Just idag är jag jättetrött. Varit en lång dag som åhörare på ett kommunfullmäktigemöte. Dagen avslutades med solariet innan jag åkte hem och fastnade framför datorn. Hade ett givande samtal med två vänner idag om mina menssmärtor. De hade hört på något program på radion om endometrios och tror benhårt på att det är det jag har. Jag själv är lite osäker på om det verkligen kan vara det. Gynekologen menar ju på att det är minnen från aborten som hänger sig kvar. Och andra som gjort abort talar ju också om hemsk mens. Jag är så nyfiken på hurdana smärtor ni har som gjort abort?! Var sitter de? Hur ter de sig? Bara för att få en liten jämförelse. Min mens är ju inte sig lik. Jo, menscykel på 28 dagar står fast, men det är mycket mindre blödning och mycket värre menssmärta som jag inte alls känner igen. Och dessutom kan jag inte gå ordentligt på toaletten på flera dagar när jag har mens. Jag skulle helst av allt velat hänga över ett bord så kroppstyngden trycker ner magen. Endast då försvinner smärtan helt. Men det kan jag ju inte göra i skolan. Jag har svårt att promenera för att det trycker över magen. Den smärtan ligger som högt upp på magen. Och jag kan även ha ont nere i vänstra sidan. Där har jag också en svullnad såg jag nu sist jag hade mens. Jag hade på båda sidorna som en liten bula, men den på vänstra sidan var större å gjorde mer ont. Den högra kändes inte. Jag har ont i huvudet. Rakt fram ovanför pannan. Det är en ihållande huvudvärk som lindras med pronaxen. Nu senast var jag jättetrött två hela dagar innan mens. All energi var bortblåst, men energin kom tillbaka direkt mensen kom. Det enda jag vill är att ha en normal menssmärta, som jag hade förr. Den som går bort med en ipren eller möjligtvis värmd vetekudde. Men det känns avlägset och smärtan som om någon håller min mage intryckt är det absolut värsta. Vet inte längre vad jag ska göra. Och gynekologen som påstår att allt detta beror på att kroppen har minnen från aborten. Jag som tycker mig ha bearbetat aborten väldigt bra och inte påverkas dessmer när jag tar upp den med andra.

Det här börjar bli tjatigt, men det är allt annat än bra med mensen. Den är verkligen jobbig. Det går inte komma undan från den på något sätt. Det började i måndags. Jag var jättetrött hela dagen och svettades. Till saken hör det att jag alltid fryser. Tisdagen. Samma sak. Jag kollade almanackan om det inte var dags för mens snart. Japp, ska visst komma på onsdag. Min mens är ganska regelbunden. Exakt 28 dagar. Trots att jag inte äter p-piller vet jag nästan klockslag. Oftast mellan klockan fem och sex på morgonen på dag 28. Den här onsdagen kom den just då. Jag vaknade, var otroligt pigg och glad. Helt tvärtemot de andra morgnarna. Och under dagen så frös jag faktiskt. Allt som vanligt. Magsmärtorna har legat i sen dess. Jag vet inte om jag gnäller om det. Jag tycker ändå att jag tar det bättre än vad jag egentligen känner mig även om det är outhärdligt. Och den gången jag svimmar eller tror att jag håller på att dö pga mensen... då kontaktar jag sjukvården. Det har jag lovat mig själv. Fram till dess får jag stå ut fastän jag inte tror att allt är som det ska.

Utöver mensproblemen har jag haft underbara dagar den här veckan. Min "nya" klass är verkligen toppen och jag gillar den! :) Jag blir så glad över att få vara bland dessa underbara människor. De gör mina dagar! Jag hade också ett härligt utvecklingssamtal med läraren idag. Fick bara höra positiva saker och jag tror verkligen det är så som lärarn sa. Det går bra på mina tentor, jag ser mycket gladare ut nu för tiden och hon var inte alls orolig för att jag kommer klara den tuffa utbildningen. Det är så härligt att höra! :)

Igår slog det mig plötsligt. Jag hade gått och lagt mig, släckt lampan och skulle sova. Så kom tanken upp. Jag ville dela med mig av det jag precis kommit på, men jag hade ingen att vända mig till. Har inte så många att prata om det med utan att det ska kännas krystat. "Men vännen, tänk inte mer på det där!" skulle det låtit. Såg jag låter bli. Åter till min tanke... Det är början på april. Just ja.. det är någonting speciellt med det. Min bebis skulle ha fyllt ett år i dagarna! jag började fundera på hur h*n skulle sett ut. Skulle h*n haft sin pappas ögon? Min hårfärg? Se ut som mig när jag var liten? Skulle h*n ha lärt sig gå? Börjat prata? Hur skulle vi haft det? Var skulle vi bott, h*n och jag? Frågor jag bara skulle ha fått reda på om jag skulle ha behållt bebisen. Jag kommer för alltid att ångra mig att jag tog bort barnet, men jag lägger ingen skuld på mig. Gjort är gjort och ingenting går att ändra. Jag får leva med det och jag tror att jag hittat ett sätt att leva med det, Och jag ska aldrig förbjuda mig själv att inte tänka på det som var. Det som hände kanske andra har svårt att sätta sig in i, men för mig var det verkligt och för mig betydde det mycket. Ingen annan i min omgivning har sett det jag fick se, men jag fick se och jag vet vad jag såg. Och de känslor jag fick för det jag fick se ska ingen få ta ifrån mig. Jag har inte glömt och jag kommer aldrig tillåta mig att glömma.

Av någon anledning kommer jag på mig själv att hela tiden försvara mig. Jag vet inte varför det är så viktigt, men just nu är det det. Och jag vet att många tänker: "Varför tog du bort barnet å kommer med sånt här dravel nu?" Jo, jag tog bort det, men det var mot min vilja. Jag var svag då. Men jag fick se vad det var som spökat i min mage och för mig var det det vackraste jag någonsin sett. Att se sitt eget foster, så välskapt och vacker trots att det bara var 10 veckor. Och det var då jag förstod vad jag gjort... Jag kommer aldrig att sluta ångra mig vad jag gjort, men jag har äntligen lärt mig leva med mitt beslut och min allra högsta dröm är att bli gravid igen i framtiden och att då få ett lika välskapt och vackert barn.

Det är sällan jag hamnar i en situation där jag får en babylängtan, men det hände faktiskt idag. Kom i kontakt med en liten bebis som var så söt och då gjorde det ont i mitt hjärta. Ibland längtar jag så mycket efter att bli gravid å föda en söt liten bebis. Den där känslan och tanken "jag är gravid". Jag vet vad jag pratar om. Jag gillade tanken på att vara gravid när jag var det. Men jag kunde inte ta åt mig av de känslorna när jag visste att det nästan var omöjligt att behålla. Mina åsikter just då gick helt tvärtemot vad jag kände. Jag vill titta på min egen lilla bebis och känna att jag älskar den över allt annat. Det är min största dröm att nångång få vara med om det och jag hoppas att den en gång besannas.

Jag har haft väldigt mycket att göra den senaste tiden. Främst plugget tar på mina krafter och det var längesen jag kände mig utvilad. Och mitt i allt kom mensen, men hör och häpna.. den här gången hade jag inte magsmärtor. Lite ont i huvudet, men det gick att leva med och alltså inget att klaga över för en gångs skull! :) Nu hoppas jag att det fortsätter på det sättet och att jag mår bra! Snön smälter, blommorna tittar fram och jag går min sommar till mötes! :)

Jag börjar må så mycket bättre alltefter tiden går. Känslan av att det som hänt ändå inte har hänt finns där. Det känns så overkligt, men ändå så verkligt. Jag kan prata om det, men jag kan inte riktigt ta in samma känslor jag hade då. Kan inte förstå. Att det ör mig det handlar om, det är mig det hänt.

Jag pratade med en vän här om dagen om mina mensbesvär. Hon sa att hon läst en artikel om endomentrios och direkt tänkt på mig. Jag har också haft den funderingen om det är det jag lider av. Jag vet ännu inte. Jag vet inte heller om jag vill veta. Vissa punkter stämmer på pricken in på mig men vissa andra känner jag inte alls igen. Nu ska jag iallafall inte tänka på det eftersom det inte påverkar mig just idag. Jag får ta tag i mina problem när det är dags.

Förutom mensen är det dagar som påminner mig om aborten. Ser jag att det står 13 i almanackan så räknar jag ut tiden för hur längesen det var. Annars är det inte så ofta jag stannar upp vid det. Jag är inte arg på mig själv. Det som hänt har hänt och nu vet jag hur jag reagerade vid den situationen. Det hade jag inte heller trott skulle hända mig. Jag trodde aldrig att jag kunde sjunka så lågt ner. Men jag vet nu att man kan ta sig upp och allt kan bli bra igen. Om inte bättre. Trots allt är jag ändå tacksam över min livshemlighet för att det öppnade ögonen för mig.

Hittade en så fin dikt idag som jag så gärna vill dela med mig av.

Att vara stark är inte att aldrig falla
Att alltid veta eller att alltid kunna
Att vara stark är inte att alltid kunna skratta
att hoppa högst eller att vilja mest.
Att vara stark är inte att kunna lyfta tyngst
att komma längst eller att alltid lyckas

Att vara stark är att se livet som det är
att acceptera dess kraft och ta del utav den
slå sig hårt men alltid komma igen
Att vara stark är att våga hoppas
när ens tro är som svagast
Att vara stark är att se ett ljus i mörkret
och att alltid kämpa för att nå dit.

Författare okänd