11 september och flygplan. Alla förstår nog kopplingen. Men idag var det i ett annat sammanhang: jag var nämligen ute och flög. Hem från en skön semester som var avkopplande. Det var en befriande känsla att glömma allt det vardagliga för stunden, men direkt på morgonen blev jag påmind om datumet. Tack, syrran! Japp, sen gick jag och tänkte på det hela dagen. Ingenting man kan prata om och tårarna på väg. Men det gick bra. Idag för två år sen tog jag de första tabletterna. Idag för två år sen "manipulerade" jag vårdpersonalen och spelade rollen som säker fastän jag skrek inombords. Idag för två år sen... men ännu har inte den värsta dagen passerat. I övermorgon. Två års dagen "på riktigt". Bara jag orkar med de här dagarna utan att flippa ur, för det orkar jag inte med.