Först tänkte jag strunta i det för att jag inte vet vad jag vill skriva. Men jag skriver ändå vad jag känner passar just för stunden. Den ena, en vers från Carolas sång "Jag vill alltid älska" och den andra är från en bok jag önskar jag läste tidigare, just efter min abort. Den skulle varit till otrolig hjälp. Boken heter: "En tid för läkedom" och inriktar sig till oss som gjort abort. Jag börjar med den dikten eftersom den passar så bra för vad jag känner just nu. En årsdag, men ändå ett avslut på den tunga perioden som jag anser (just idag känns det så) vara avklarad:

Att börja om gör allting nytt

Det nya livet tillhör Honom

Han ger oss varje nytt ögonblick

och säger:

Mitt barn, börja om

Mitt barn börja om

Du är fri att börja om på nytt.

Men jag kan heller aldrig glömma:

Det är dig jag älskar!
Det är dig jag älskar!

Och en gång ska tystnad

ge upp för sång

Då ska min tunga

få ny kraft att sjunga

Att inte ett enda barn fick förgäves liv nångång.

Jag ska aldrig glömma.

Kram på er alla därute som måste gå igenom smärtsamma abortminnen och årsdagar med sorg i hjärtat. En sorg som inte alltid är så accepterad av omgivningen. Gråt ut, sörj. Det kommer en morgondag!

Så var den då här, 2 års-dagen av min abort. För exakt två år sen ändrades min syn på livet. Inte vilket liv som helst, utan livet innan man kommer ut i den riktiga världen. Och det livet saknar jag så otroligt mycket fastän dagarna går. För två år och ganska exakt sex timmar sen såg jag mitt lilla, livlösa foster. Det vackraste jag någonsin sett. Och fortfarande idag, fastän jag inte har dessmer minnen förutom de knappt tio veckor långa tankarna och minnena från graviditeten, gör det ont i hjärtat. Det kommer nog aldrig sluta göra ont, men smärtan avtar för var dag som går. Det har varit en lättsam dag, förutom att tanken har förföljt mig hela dagen. "För två år sen." Det känns som en helt annan tid då. Som en dröm. Jag kan inte förstå att det är mina egna minnen, min egen livshistoria, jag tänker på. Men jag vet att jag fortfarande blir berörd och det kommer jag nog bli.. ja.. jag tror jag alltid kommer beröras av det. Mitt hjärta klappar för den hur underligt det än låter. Jag kan inte glömma, jag vill inte glömma, jag ska inte glömma. Men jag har gått vidare med förhoppning att aldrig genomgå detta igen och att en gång få träffa just det barnet jag valde att ta bort. Ja, det låter säkert väldigt märkligt i mångas öron, men för mig är det så. Här kan och vill jag skriva precis vad jag känner utan att få påhopp eller att någon kritiskt läser det jag skriver. Den som aldrig gått igenom samma sak som mig kan inte förstå. Hur som helst har jag klarat igenom en hel dag på plugget trots trötthet. Trots att tankarna kommit. Men jag känner sådan otrolig stolthet en sån här dag. Att just jag fick vara med om detta och att det berikade mitt liv så otroligt mycket. Ikväll ska jag tända ljus vid fönstret. Ett för mitt foster som aldrig fick chansen att födas till denna värld och ett för min kära mormor, som jag är förvissad om att hon tar hand om min lilleplutt däruppe. Jag längtar till den dagen vi får träffas igen och något annat finns inte. Jag vill träffa mitt barn som jag valde bort, men som jag aldrig riktigt kan glömma. Jag vill träffa kära mormor med den varma, hårda kramen hon gav mig vid sin dödsbädd som tröst.

"Vad mitt hjärta sörjer kan ingen se" 

Ungefär så löd texten som jag såg på en sten inne i en affär idag. Den var så passande. Min sorg står endast mellan Gud och mig. Och när jag gråter är det endast han som ser det. Han ser plågan i mitt hjärta och han tröstar mig när jag knappt orkar vandra vidare. Vad vore jag annars? När det var som mörkast i mitt liv lyste hoppets stjärna där. Nu tätt följt av många andra hoppets stjärnor. En dag...