Så var den då här, 2 års-dagen av min abort. För exakt två år sen ändrades min syn på livet. Inte vilket liv som helst, utan livet innan man kommer ut i den riktiga världen. Och det livet saknar jag så otroligt mycket fastän dagarna går. För två år och ganska exakt sex timmar sen såg jag mitt lilla, livlösa foster. Det vackraste jag någonsin sett. Och fortfarande idag, fastän jag inte har dessmer minnen förutom de knappt tio veckor långa tankarna och minnena från graviditeten, gör det ont i hjärtat. Det kommer nog aldrig sluta göra ont, men smärtan avtar för var dag som går. Det har varit en lättsam dag, förutom att tanken har förföljt mig hela dagen. "För två år sen." Det känns som en helt annan tid då. Som en dröm. Jag kan inte förstå att det är mina egna minnen, min egen livshistoria, jag tänker på. Men jag vet att jag fortfarande blir berörd och det kommer jag nog bli.. ja.. jag tror jag alltid kommer beröras av det. Mitt hjärta klappar för den hur underligt det än låter. Jag kan inte glömma, jag vill inte glömma, jag ska inte glömma. Men jag har gått vidare med förhoppning att aldrig genomgå detta igen och att en gång få träffa just det barnet jag valde att ta bort. Ja, det låter säkert väldigt märkligt i mångas öron, men för mig är det så. Här kan och vill jag skriva precis vad jag känner utan att få påhopp eller att någon kritiskt läser det jag skriver. Den som aldrig gått igenom samma sak som mig kan inte förstå. Hur som helst har jag klarat igenom en hel dag på plugget trots trötthet. Trots att tankarna kommit. Men jag känner sådan otrolig stolthet en sån här dag. Att just jag fick vara med om detta och att det berikade mitt liv så otroligt mycket. Ikväll ska jag tända ljus vid fönstret. Ett för mitt foster som aldrig fick chansen att födas till denna värld och ett för min kära mormor, som jag är förvissad om att hon tar hand om min lilleplutt däruppe. Jag längtar till den dagen vi får träffas igen och något annat finns inte. Jag vill träffa mitt barn som jag valde bort, men som jag aldrig riktigt kan glömma. Jag vill träffa kära mormor med den varma, hårda kramen hon gav mig vid sin dödsbädd som tröst.

"Vad mitt hjärta sörjer kan ingen se" 

Ungefär så löd texten som jag såg på en sten inne i en affär idag. Den var så passande. Min sorg står endast mellan Gud och mig. Och när jag gråter är det endast han som ser det. Han ser plågan i mitt hjärta och han tröstar mig när jag knappt orkar vandra vidare. Vad vore jag annars? När det var som mörkast i mitt liv lyste hoppets stjärna där. Nu tätt följt av många andra hoppets stjärnor. En dag...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Av någon outtalad anledning blev den här bloggen inte kasserad i samband med att livet rullade. Det har gått några år sedan jag skrev något senast, men jag fick vackert påminna mig själv om att packa upp ryggsäcken igen. Då kom tanken på att logga in...

Jag trycker det undan mig, mår rätt bra. Livet är fantastiskt och det är verkligen min tid. Men såhär i allhelgonatid kommer allt ikapp. Bara jag tänker på det så kommer tårarna. Såret rivs upp igen, blöder. Och det gör så ont i hjärtat. Jag gråter p...

Åren rullar på. Idag "firar" jag att jag varit singel i fyra år. Jag saknar honom inte, jag vill inte ha tillbaka honom. Men den där kvällen för fyra år sedan var det något som förstördes. Något gick sönder i mig. Inte bara det med aborten, utan den ...

Årsdagar är dagar då man tar fram minnen. De väcker härliga minnen till liv, de påminner om det jobbiga man gått igenom. Jag går in och läser på bloggen och upptäcker att jag inte alls skrivit så mycket de senaste två åren. Två långa år. Och jag inse...

Mitt i en hektisk period påminner almanackan mig om att det är dags. Dags för den 4:e årsdagen. Jag hänger inte med, jag hinner inte med. Jag vill bara få tid till att stanna upp en stund, tänka till. Och sedan gå vidare. Det som skulle blivit mitt l...