Idag var jag en sväng förbi kyrkogården och tände ett ljus. Stod där en liten stund bland alla ljusen. En liten stund, sen orkade jag inte längre. Jag bär med mig vackra minnen från kära som lämnat mig, men ibland blir det för tufft att minnas och då flyr jag hellre. Men ljuset på kyrkogården som jag tände, den brinner fortfarande. Och en vacker dag kommer jag orka tänka tillbaka på er och minnas utan att det ska göra så ont.

Hösten kan vara så obeskrivligt vacker. Att andas in den friska luften samtidigt som man betraktar de färggranna träden en solig höstdag och när det blåser sådär lagom mycket att löven dansar ner mot marken. Och de stjärnklara kvällarna. Stjärnhimlen har alltid haft en speciell betydelse för mig sen jag varit ett litet barn. Det går inte att förklara och jag har ingen aning om varifrån det kommer. Jag kan må så otroligt bra av naturen. Och samtidigt kan det ha motsatt effekt. Det är något med det vackra där ute. Allt är så fulländat, så perfekt danat. Det får mig att älska, att njuta, att känna lycka, iver, sorg och saknad. Hösten har sina fördelar.

På samma gång är hösten en otroligt tuff tid på året. Det är då de där tunga känslorna kommer fram. Ofta kan jag styra över dem, men alltid går det inte. Och i veckan kommer jag framt till att jag ljugit för mig själv under lång tid. Att jag skulle ha kommit över exet är nog sanning, men jag har påverkats mer av hans svek än jag någonsin kunnat erkänna för mig själv. Jag känner mig helt förstörd. Så förstörd att det idag känns som att jag aldrig mer kommer kunna lita på en människa fullt ut. Kommer jag någonsin våga älska en kille igen? Våga släppa in på djupet utan att vara rädd att han ska lämna mig? Jag är rädd att jag aldrig kommer känna mig tillräckligt bra. Försöker intala mig själv att jag är bra. Jag är fin som jag är. Att jag har bra egenskaper som väger över mina sämre sidor. Men det går inte. Jag ser bara alla mina brister hela tiden. Och jag är medveten om att jag måste förändra mig själv och lura fram mitt gamla jag, den jag trivdes med. Den som andra trivdes med. Sanningen är den att mina erfarenheter har gjort mig bitter. Fördelen är att jag är medveten om det. Jag har alltså möjlighet att förändra mig själv och jag måste förändra mig själv för att kunna trivas med den jag är oavsett vad jag har med i ryggsäcken.

Jag har kommit på några sätt till förändring. Den första är att skriva ner alla bra egenskaper jag hade förut men som kommit i skymundan längst vägen. Därefter ska jag stäva efter att nå dem. Jag har också varit förbi biblioteket och lånat självhjälpsböcker som jag ska läsa. Och så blir det att läsa lite Paulo Coelho. Han har många bra, fina tankar. Och det verkar vara en vis herre. Jag ska fokusera på att göra något bra av det hela och jag vet att framtiden kan bli mycket ljus. Det är bara jag som kan stå för förändringarna i mitt liv och det kommer jag göra.

Allt det här på grund av att jag träffade en kille som jag trodde på, som jag litade på, som jag älskade. Och som jag råkade bli gravid med. Men som hotade lämna mig om jag inte gjorde abort. Och jag som visste att en abort inte var en bagatell, låtsades som att det inte var världens sak, utan gjorde den och trodde jag skulle kunna lämna det bakom mig direkt. Nu har tre år gått och jag påverkas fortfarande. Om jag visste då vad jag vet nu skulle jag självklart behållt det oavsett vad mitt ex hade gjort. Men jag kan inte spola tillbaka tiden. Jag kan bara ta lärdom av det jag gått igenom och bli en visare människa. Jag får fortfarande sörja det jag mist, för mig betydde det otroligt mycket, men nu vill jag gå vidare. Inte glömma, men inte försaka mig själv och andra. Jag har redan varit på botten och det bara bli bättre. Och det kommer bli bättre. Den enda som stoppar mig är jag själv. Och det bästa av allt är att fast jag gjort en av det värsta sakerna en människa kan göra så är jag värd allt gott.

Jag har det inte uppskrivet i kalendern, men vissa årsdagar kan man inte glömma. Vissa dagar är så förknippade med vissa händelser att direkt man kommer på vilket datum det är så reagerar man därefter. Man minns.

Idag är det en sådan dag. Det är tre år sedan mitt ex läste lappen jag lämnat på köksbordet där jag önskade honom trevlig helg och att jag älskar honom. Jag själv begav mig på resa ont anande att innan kvällen kom skulle jag läsa ett sms där det stod att han inte vill mer. Idag är alltså den dagen för tre år sedan som min värld rasade samman. Som jag i rasande fart föll nerför det mörka hålet och slog mig riktigt hårt. Alla mina försvarsmekanismer hade klarat av allt som hänt hittills, men när jag insåg att jag skulle behöva ta mig igenom abortbearbetningen själv gick det inte längre. Jag hade ingen att stötta mig mot. Samtidigt som jag insåg att jag hade hur många som helst.

Vänner är som änglar utan vingar. Som stjärnor, man ser dom inte alltid, men man vet att de finns där. Utan vänner klarar man inte allt. Vad som än händer i ditt liv så kommer de riktiga vännerna stötta dig, du vet att de står där som back up. Den här tiden på året för tre år sedan fick jag uppleva hur rik jag var på vänner. Hur otroligt lyckligt lottad jag är. Vännerna kramade om mig tyst, de grät med mig och tog med mig ut bland folk. De såg till att jag åt och telefonen gick varm i timmar i sträck. Men det är något med vänner som gör att de inte kunde ersätta min stora kärlek, förutom kärleken i sig då. De upplever inte alltid det som du upplevt och de vet inte alltid hur du har det fastän du talat om det för dem. Ibland måste man få uppleva samma sak för att förstå. Den 1 oktober 2010 lämnade min kärlek mig, han som tillsammans med mig varit med om aborten. Han var den som hade störst del i den förutom mig. Nu lämnade han mig. Ensam med mina minnen, med min sorg.

Idag ska jag fira att jag klarat av den tuffaste perioden hittills i mitt liv. Jag ska fira att jag inte längre är tillsammans med en ynkrygg, en som valde den lätta vägen men som lämnade kvar mig mitt i stormen. Jag ska fira livet och glädjen och kärleken och allt gott som finns. Jag ska tända ljus och be en stilla tacksamhetsbön och jag ska glädjas över att jag är jag. Och att livet format mig till den jag är idag. Att livet fortsätter forma mig till en ännu bättre människa.

Men som alltid när kalendern tagit ett varv runt så gör det samtidigt ont och av erfarenhet vet jag att firandet alltid kantas av tårar och sorg och tenderar bli en minnesdag. Därför brukar jag fråga mig om det är värt att grotta ner sig i det som hänt. Men slutsatsen är alltid densamma. Det är värt det. För jag vet att hur jag än reagerar eller vad jag än gör idag så blir det värre om jag bara låter det passera utan att tänka tillbaka. Och det kommer en dag imorgon. En strålande dag som jag kommer uppskatta och vara tacksam för. En vanlig dag.

Jag har tänkt ett tag på att jag ska ta och läsa mina dagböcker från den tunga tid och idag blev det av. Det var som att väcka den sovande björnen och som en tidsmaskin fördes jag tillbaka till hösten 2010 i tanken. Att påminnas om hur det verkligen var, saknaden och förtvivlan jag hade och kärleken till mitt ex som jag trodde på så mycket. Mitt i allt låg journalen från tiden på sjukhuset, där det står att jag är säker på min abort och så vidare. Det var otroligt smärtsamt att läsa och det rev upp ärret en aning. Att plötsligt påminnas hur det var, alla frågor jag hade om vad som egentligen hände, varför exet plötsligt lämnade mig och alla farhågor om plugget och framtiden. Det jag kan konstatera idag är att det är otroligt skönt att ha detta bakom mig, att ha facit i hand. Nu vet jag vad som blev och jag är glad över hur det slutade.

Nu funderar jag på vad jag ska göra av dagböckerna som jag och exet skulle bränna tillsammans?! En del av mig skriker åt mig att bränna det fort innan jag rivs upp igen medan en annan del menar att det kan vara bra att ha det sparat för framtiden. Jag är inte redo att bränna upp det riktigt än och jag vet aldrig om jag kommer känna mig redo.

Igår läste jag om Post Abortion Stress Syndrome där det fanns en lång lista med punkter på symtom och mycket stämde in på mig från den tiden. Jag har ju alltid tänkt att det var någon sådan reaktion jag fick, men att få läsa det sådär gav mig styrka. Det är väl klart att jag inte klarade av att hantera situationen på ett bättre sätt!

Idag är det tre år sedan du ploppade ut från mig, precis som planerat. Tre år som jag funderat på vad som kunde blivit. En tid av saknad som inte går att förklara. Tre år med ett tomrum i hjärtat som ibland gör så förfärligt ont. Med en bild av dig i näthinnan som inte går att sudda ut, en bild jag inte vill sudda ut. I min minnesask från din höst har jag ett löv sparat. Det är sällan jag tar fram den, men vetskapen gör mig lugn. Det är det enda jag har. Inga minnen, ingenstans att få sörja dig. Ibland känns det som om den tiden aldrig har varit. Som om det aldrig har hänt. I nästa stund känns det precis som om det var igår jag tittade ut från sjukhusfönstret på de gröngula björkarna med en konstig känsla i kroppen och ett illamående som var det värsta jag varit med om. I själva verket var det för tre år sen, någon timma innan jag rusade in på mitt värsta toalettbesök någonsin. Om jag bara vetat... Därför tänder jag ljus för dig idag. För dig, mitt lilla foster. Den vackraste varelse jag någonsin sett.

Och jag är tacksam. Tacksam när jag ser löven falla ner från björkarna. Tacksam för vad jag fått uppleva och vad erfarenheterna gjort med mig. Jag kommer på mig själv och ler stort. Och tänker på dig. I nästa sekund kommer jag på mig själv. Jag har verkligen kommit långt på de här åren. Att kunna le åt något som var det värsta som hänt mig, och som fortfarande är det värsta som hänt mig. Men att jag kommit vidare och att jag blivit så mycket rikare, så mycket klokare. Och jag känner att jag vårdar mina erfarenheter ömt. Att kunna gå vidare och veta att vad som än händer framöver så klarar jag det. Jag klarar allt! Den tanken gör mig så stark.

Igår när jag kom gående under stjärnhimlen blickade jag upp och såg en stjärna falla. Jag är alltid på jakt efter fallande stjärnor, det hör som till min natur. De ger tröst och det känns så mäktigt på något sätt. Så stor universum måste vara. Och jag vet att du finns där någonstans och växer till dig tills vi ses igen. Det gör mig lugn och jag kan fortsätta leva färdigt mitt liv här och tillåta mig må bra och njuta av livet.

Jag har en almanacka stående på byrån med visa ord för varje dag. Och den kan jag använda år efter år. I morse vände jag blad på den. Dagens visdomsord löd såhär: "Att förlåta är att känna sig fri." Ja, jag har förlåtit mig själv för vad som känns som den största synd. Jag har förlåtit och jag är fri!

Oavsett jag vill det eller ej så rullar livet på. Jag tänder ljus på kvällarna och konstaterar att mörkret kommer tidigare och tidigare. Snart är det dags för höst igen. När jag tar mina dagspromenader beundrar jag det vackra landskapet och ibland är det så fint att jag ler. Och mitt leende påverkar de jag möter på vägen. Jag får leenden tillbaka. Det värmer så i hjärtat så jag ler bara större efter det. :) Det är verkligen nu som livet är mitt. Och jag vet att jag kommer minnas de där ögonblicken. Liksom jag minns den sommaren för två år sedan när den gråa tillvaron började bli mer ljus. Den tiden då jag började uppskatta de gula maskrosorna mot det gröna gräset. Det är minnen jag kommer bära med mig som en del av allt som hänt mig. Vad som än händer så blir det bättre.  I år är det tre år sedan jag valde att ta bort dig och när jag tänker på det smärtar det fortfarande i hjärtat. Det hål som bildades då kommer nog aldrig riktigt läka och bli hel igen. Utan dig kan jag inte bli riktigt hel, kommer aldrig till fullo acceptera mitt val och kommer aldrig vilja det heller. Men jag lever vidare och njuter för fullt av livet. Och i år längtar jag efter hösten, för det får mig att locka fram en minnesbild av det vackraste jag någonsin sett. 

Ibland gör det så ont att det känns som hjärtat vill brista. Idag är en sådan dag. Känslan har inte lämnat mig sedan jag betraktade mitt syskonbarn, "min pojke", och insåg att mitt barn också skulle springa omkring och busa som han gör. "Min pojke" är endast två månader yngre än mitt barn skulle vara. Det var en räddning för mig. Att jag fick och än idag får ha honom nära mig. Jag älskar honom så mycket och i hemlighet har jag adopterat honom. Inte juridiskt, men i mitt hjärta. Han har till och med samma humör som mig! Lika hetsigt och kan gå från glad till skogstokig (och virse versa) på några sekunder. Precis som jag. Mitt barn skulle älskat att leka med honom och hans bröder. Och det gör så ont att det inte är så!

Ikväll är en minnenas afton. Tankarna kommer ikapp mitt under en intensiv jobbperiod och för lite sömn. Jag ser på familjer. Mammor i min ålder som går med barnvagn. Och jag är avundsjuk. Avundsjuk för att de har sina barn hos sig, medan jag inte får ha min. Och ingen kan klandra mig för det. Inte ens jag. Jag visste inte bättre. Och inom mig var det aldrig mitt val. Det var bara så det blev. Det var visst inte tänkt att jag skulle ha barn då. men det är någonting jag aldrig kan komma undan...

Jag saknar mitt barn så fruktansvärt mycket och det värker så hemskt i hjärtat!

Kan vara intressant att lyssna på kvällens Karlavagnen på Sveriges radio p4 kl 21.40 Ämnet för ikväll: abort eller inte.