En målstolpe har nåtts och jag har numera en yrkesutbildning. Dessa många utbildningsår har fört med sig både glädje och sorg. Men här är jag nu. Och jag klarade det! Låt mig få andas ut, minnas, gråta och samtidigt glädjas åt min framgång! Och vad passar bättre än till texten av Gabriellas sång?

Det är nu som livet är mitt
Jag har fått en stund här på jorden
Och min  längtan har fört mig hit
Det jag saknat och det jag fått

Det är ändå  vägen jag valt
Min förtröstan långt bortom orden
Som har visat en liten  bit
Av den himmel jag aldrig nått

Jag vill känna att jag lever
All  den tid jag har
Ska jag leva som jag vill
Jag vill känna att jag lever
Veta att jag räcker till

Jag har aldrig glömt vem jag var
Jag har bara  låtit det sova
Kanske hade jag inget val
Bara viljan att finnas kvar

Jag vill leva lycklig för att jag är jag
Kunna vara stark och fri
Se  hur natten går mot dag
Jag är här och mitt liv är bara mitt
Och den himmel  jag trodde fanns
Ska jag hitta där nånstans

Det är så märkligt med det här livet. 2 1/2 år har passerat sen allt verkligen var becksvart och nu är jag på väg att bli färdigutbildad. Endast några veckor återstår. I situationer som denna blir det så självklart att tankarna vandrar tillbaka till det som varit. Jag har lärt mig så mycket av alla dessa år. Inte bara i utbildningen, utan har utvecklats så otroligt mycket som människa också. Det har verkligen vart intensiva år på alla sätt och vis. Jag känner mig så rik. Om exakt tre veckor förbereder jag mig för att ta emot mitt intyg på att jag klarat studierna. Vem hade kunnat tro att jag ändå skulle fortsätta på den vägen jag valt? Efter att jag tagit ett tufft avbrott från den? Inte ens jag trodde på det. Men efter avvilkelsen från vägen återvände jag till den och nu är jag här. Man kan bara man vill!

Lika mycket som jag tänker på det som varit funderar jag på vad som kommer. Vad ska jag nu hitta på? Var ska jag ta vägen? Hela livet framför mig trots att jag om några få år blir 30. Självklart skulle det varit perfekt att hitta den rätta nu. Och jag vill så gärna bli mamma! Jag är lite smått orolig att livet inte har mer att erbjuda på den fronten. Men det kanske inte är tid för det än heller. Samtidigt vill jag också sprida mitt budskap om att tro på sig själv. För jag tror att den värsta fienden är du själv. Du kan bara du vill och tror tillräckligt!

Och förresten... nu finns ju all tid i världen att fortsätta på min påbörjade bok. Varför inte ta tag i det nu när jag snart kan lägga studieböckerna åt sidan?! :)

En dag i början av april skulle du kommit till världen. Skulle jag bara inte valt ditt öde så skulle du blivit två år i dagarna. Sånt glömmer man inte. Och just nu gör sig den biologiska klockan påmind. Jag kan verkligen inte tänka mig ett liv utan barn. Och jag hoppas så innerligt att det är meningen att jag ska ha ett. Att jag bara måste få längta efter det först. Det är olidligt vad jag längtar! Just i dessa dagar är det så påtagligt att det gör ont att tänka på att jag skulle haft dig här tultandes omkring. Om bara inte...

Dessa saker kan jag inte sluta älta på i dagar som denna. Låt mig få göra det också. Jag behöver det. Mina innersta tankar kan jag inte uttala, men jag kan skriva ner dem. Som en liten bön. Som min vilja. Låt mig bara hitta rätt och få känna det som stolta mammor känner.

Det är inte jätteofta, men ibland påminns jag om och om igen. Nu är jag inne i en period då jag inte tänker på annat än det. Jag vill ju ha dig här! Och det kan fortfarande göra så ont, så ont i mitt hjärta. Riktigt värker. Hålet täpps inte igen. Såret vill inte läka när den rivs upp på nytt.

Det är bara det att jag släpper fram känslorna när jag är ensam. Då kommer tårarna. Då sitter jag med armarna runt mig själv och gråter. Och det gör så fruktansvärt ont!! Och idag är en sådan dag.

Anledningen till denna upp och nervända värld kan delvis bero på att jag varit till krematoriet i veckan. Studiebesök. De visade runt. Jag klarade mig ganska bra fastän de visade brännugnar och sånt där som hör till. Och så skulle de visa kylrummet där kistorna förvaras i väntan. Det var ju dit jag ville!

Vi gick in. Tittade runt om. Hittade inte det jag sökte. Först. Sen såg jag dem. Några små enkla trälådor. Och jag visste. Det var sant! Just då berättade hon att de förvarar små foster i dessa lådor. Förmådde inte stanna kvar där. Nu har jag fått veta. Och jag blev så lugn av det besöket.

När jag kom hem googlade jag och fann det. Annas eviga. Om abort. Där tar de upp om vad som händer med foster efter abort. "Efter vecka 12 kremeras dom. Och har de människoliknande drag så kremeras de också." Åh, jag vill så gärna tro på det! Nu kan jag ta ett steg framåt. Jag vill så gärna tro att du fick det mer värdigt än att slängas bland medicinskt avfall. Åh, det gör så ont. Jag önskar inget annat än att du var här hos mig och sjöng och sprang runt och gjorde mitt liv till ett enda stort ljus.

Ibland gör minnen bara så fruktansvärt ont. Och det gör aldrig ondare än när mitt hjärta skriker efter dig och jag återigen påminns om att jag valde bort dig!

Har klurat litegrann kring hur jag ska göra med den här bloggen. Allt tungt börjar lägga sig och jag anar en ljus framtid. Minnena gör inte lika ont längre även om jag påminns ibland och mensen smärtar inte mer än vanligt. Ingen kan på utsidan se vilket sår som ibland rivs upp och blöder till. Även om såren har läkt ganska bra så räknar jag med att det här kommer hända då och då. Att den aldrig kommer vara helt färdigläkt, utan när man minst anar så kommer någonting att riva upp och det börjar blöda.

Tack ni som följt min blogg, även fast jag skrivit för min egen skull har ni varit till stort stöd. Bara vetskapen om att min historia kommer ut. Önskar er ett fantastiskt år! Själv vet jag att detta år kommer vara mitt :)

Nu är min tid här! Imorgon bär det av på resa igen. Stå på egna ben i en ny stad. Känna sig ensam och vilsen. Ser fram emot det med skräckblandad förtjusning. Och hoppas att få komma hem med några erfarenheter rikare.

Det var för någon vecka sedan jag bestämde mig för att om jag träffar mitt ex ska jag inte vara så argsint på honom och knappt heja. Istället ska jag med ett leende hälsa på honom. Jag orkar inte vara arg längre. Jag orkar inte ha ett tungt bagage. Nu är jag redo att förlåta och gå vidare.

Sagt och gjort. Gick på stan idag. Mitt i allt möter jag mitt ex. Ser han på några meters håll och gör ingenting för att vända bort blicken. Tittar på honom, ler och mimar ett hej. Känslan efteråt var mäktig. Förlåtelsen är mäktig. Och känslan av att äntligen vara fri. Tänk vilken innebörd ett leende kan ha. Inte bara för den du ler mot utan också för dig själv.

Jag har länge trott att jag nu kommit över allt. Aborten och mitt ex. Och jag har kommit väldigt långt i bearbetningen. Jag trodde att den var avslutad, men ibland slår det mig hur länge krisen kan påverka. Efter ännu en känslig period med att inte riktigt vilja inser jag återigen att det är tufft att leva med erfarenheterna. De har helt ändrat mig som person. Jag kan inte vara bland barn utan att påverkas och längta. Jag kan inte vara bland unga familjer utan att känna att det är försent för mig. Det är inte försent att få barn, men att hitta kärleken innan dess att det är försent för barn. Jag är inte bitter över det. Jag är inte heller avundsjuk över att andra har det. Jag har välsignats med annat. Självklart när dessa tankar kommer upp så är jag medveten om att jag aldrig vara säker, men för mig känns det mer som ett konstaterande att det inte kommer bli så. Att jag inte kommer hitta den stora kärleken. Och när jag häromdagen låg och funderade i sängen slogs jag av min längtan efter exet. Givetvis skulle jag aldrig kunnat ha något med han att göra längre, men jag saknar så fruktansvärt det vi hade. Från min sida var det kärlek. Jag har inte orkat tänka på han nu på två år och varenda gång jag gjort det har ilska farit över mig. Jag orkar inte vara ilsken längre. Han valde att lämna mig. Jag får lära mig acceptera det. Och förlåta även honom för sättet han gjorde det på. Faktum är att jag faktiskt är väldigt glad för det året vi hade tillsammans.

Ja, jag känner mig ganska fri nu för tiden. Jag känner mig fri från de tunga tankarna och fri från skuldkänslorna. Jag känner mig fri från sorg. Nu måste jag bara än en gång acceptera på riktigt. Och hitta glädjen i att leva och att vara lycklig för det jag har. Nu vill jag fokusera på framtiden!