Värst vad han har dykt upp. Inte i mina mardrömmar, men i verkligheten. Orkar inte se han, vill inte se han, bör inte se han. Jag blir på mindre bra humör varje gång jag ser honom. Där kom han cyklandes med sitt fåniga leende och hälsade. Som vanligt. Och jag stod som paralyserad. Som vanligt. Förmådde mig inte att hälsa. Han bara förstör för mig hela tiden för varje gång får det mig att tänka på vad som blev. Jag varken vill eller orkar påminnas. Han står för det mörka i mitt liv, men också för mycket ljus. Det gör ont att minnas och när jag har glömt så vill jag ha glömt. Jag vill kunna ta fram det ur minnet när jag känner att jag har krafter till det, inte när jag måste. Där står jag när han cyklar förbi med hans fåniga leende och jag bara stirrar tillbaka. Som på ett spöke. Låt mig bara få glömma vem han var. Det skulle bespara mig så mycket lidande, för jag är nog beredd på att gå vidare.

Frihet för mig är att kunna göra vad jag vill, när jag vill och hur jag vill. Möjligheten att ta tillvara på dagen på bästa sätt. Och när jag dessutom är singel och utan barn har jag faktiskt väldigt stor frihet på min lediga tid. Idag njöts dagen först på stranden och därefter blev det blåbärsskogen. En och en halv liter blåbär fick jag ihop som nu är rensade och i frysen. Blåbärspajen ska strax ut ur ugnen. Ibland är det alltbra skönt att leva! :)

Närmar mig alla årsdagar igen. Den här veckan börjar det och sen pågår det nog till den första oktober. Jag tror inte jag kommer beröras lika djupt det här året, men man vet aldrig vad känslorna vill spela för spratt. Jag ser ut genom fönstret där gula björkar står med all sin prakt. Förundrad över att det bara är just utanför mitt fönster alla gula björkar är. Ingen annanstans i stan är det gult. Och när jag ser löven falla ner från träden minns jag. Sommarn blommar annars fortfarande utanför min sfär!  

Jag brukar inte längre beröras så mycket av det, men idag var det verkligen gravidmagar överallt! Det riktigt stack i mitt hjärta. Jag vet att det ännu inte är min tur, men jag vill verkligen ha den turen att jag en gång blir gravid och känner glädje över det. Idag, när allt känns så avlägset, skulle jag verkligen velat ha en garanti på att det kommer bli så nångång. Samtidigt försöker jag tänka positivt. Min tid kommer. Vad som än händer så kommer min tid! Oavsett om det är med barn eller utan. Med biologiska barn eller adoptivbarn. Min tid kommer.  

Denna gång på en cykelbana. Jag nerförs i rasande fart och han uppför i lite lugnare tempo. Kanske var det därför han hann se att det var jag. Och jag undrade bara vad det var för filur som hälsade så glatt. Sekunden senare kom jag på. Exet. Tror inte jag hälsade tillbaka. Gjorde jag det så var det inte lika muntert. Förstår inte varför han envisas med att hälsa. Jag känner inte den människan. Han känns som totalt främling för mig. Och den här gången kände jag inte ens igen honom. Han var helt förändrad. Inte den killen jag en gång blev förälskad i. Inte den killen jag tillbringade så mycket tid med under ett års period. Ändå går jag runt och tänker på mötet. På gångna tider. Saknar inte honom, men saknar tiden med honom och den jag var med honom. Det var fint. Att han senare kom att såra mig väldigt hårt gör bara att mina känslor för honom inte existerar och jag kommer strax tillbaka till verkligheten. Vi kan mötas hur många gånger som helst, men efter det han gjorde mig kommer han alltid att vara en förlorare i mina ögon.

Idag har det varit en sån där skön dag. Har varit ute i solen nästan hela dagen. Avslutade med en orienteringsrunda på cykel. Jag har varit nöjd och glad, men nu när kvällen närmar sig så kommer de där tunga tankarna. Vet inte varifrån de kommer, men ibland känner man sig bara så misslyckad och värdelös. Tror det är ensamheten som gör sig påmind. Det är ju inte det jag vill känna! Och när jag är lite ner vandrar alltid mina tankar till aborten. Varför gjorde jag så??? Trots tankarna så är jag glad över att de här känslorna bara kommer nångång då och då och jag vet att de kommer vara bortblåst imorgon. Om jag inte skulle varit medveten om det skulle jag aldrig orkat.

Måste få avsluta detta inlägg positivt och då kan jag berätta att ett skönt sommarregn sköljde över mig när jag cyklade och det var så befriande på något sätt. Så mysigt! Åh, vad det är härligt att ha en riktig sommardag åtminstone då och då! :) 

Vad är lycka? Fråga några personer och jag tror du får olika svar. Jag kände av en vind av lycka idag och jag bara log med hela ansiktet. Det var så härligt! Tog en cykeltur på förmiddagen och tanken var att det skulle bli en mil. Under den här sträckan finns inga genvägar, bara att trampa på. Det var en risk jag tog. Solen sken när jag cyklade iväg, men molnen hopade sig på himlen. Jag kämpade på och halvvägs kände jag några droppar på ansiktet, men trodde att jag bara inbillade mig och trampade på vidare. I nästa stund öppnade himlen sig och stora, våta droppar piskade mot marken. Det kändes på huvudet och armarna där dropparna landade. I vissa stunder skulle jag säkert varit väldigt irriterad över att det skulle börja regna just när jag var ute på cykeltur, men i den här stunden så log jag bara. Det var så härligt! Jag blev alldeles blöt och bilisterna jag mötte bara stirrade på mig. Men det gjorde absolut ingenting att det regnade "litegrann". Hann ända till granngården då jag hörde åskan mullra i fjärran. Men ack, vad jag inte ångrar att jag tog denna tur på hojen!

Har haft en alldeles förträfflig dag med jobb och sol. Fick mig en 3 mils cykeltur också. Helnöjd med dagen framtills jag slocknade på sängen redan klockan fem och råkade sova till halv åtta. ooops... jag är verkligen inte van att vara vaken vid den här tiden på nätterna. Somnar för det mesta senast halv tolv. Ikväll har jag hunnit pyssla en del och till det tände jag värmeljus. Det var ju ändå så pass mörkt ute. Och jag har trivts i mitt eget sällskap. Det har varit en riktigt skön kväll/natt. Jag har verkligen njutit. Vet inte om jag ska ta och sova, läsa en bok eller bara vara. Det var så skönt att bara få vara! Det var otroligt längesen. Har också läst igenom lite i min blogg och jag är verkligen tacksam för allt jag lärt mig under resan och på något sätt, med tanke på hur jag upplevt det, så tycker jag att det gått riktigt bra för mig. Jag är fortfarande inte framme där jag vill vara, men jag vet så säkert att jag en dag kommer stå där och det gör mig peppad till att fortsätta vidare. Inte snabbt, det hjälper inte, men i den takt jag känner för. Det här kommer bli något riktigt bra!