Vår igen. Ett år har gått sen förra våren. Nya högar med bruna, vissna löv från förra sommarn. Åren går. Tänk om livet skulle sett annorlunda ut. Jag skulle kunnat ta en promenad i solen med mitt söta barn skrattandes i vagnen. Istället går jag återigen och betraktar löven som legat på den kalla, snötäckta marken under hela vintern och nu tinat fram. Snart finns de inte längre där. De ersätts med nya, friska, gröna löv som tillsammans med blommorna på marken färgar världen runt omkring oss och ger oss framtidstro. Återigen påminns jag om hur livet går vidare och idag är det så svårt att förstå. "När du bara såg ett par fotspår, då bar jag dig" (Fotspår i sanden). Visst vill jag tro att jag aldrig var ensam när det var som jobbigast. Du var med mig. Och du är med mig idag också, även om det känns så tomt och ensamt ibland.