Ett år har gått sen jag tog mitt beslut att förverkliga min dröm genom att fortsätta plugga. Efter alla motgångar börjar jag se klart för mig att jag faktiskt valt rätt väg att gå trots allt. Först var det inte tänkt att jag skulle fortsätta plugga efter aborten. Jag orkade helt enkelt inte fortsätta. Ville bara hem till tryggheten, inte sitta fast i en stad som är för långt borta från familjen. Jag valde iallafall att plugga och här är jag idag. Och hur är det idag? Den här veckan har jag haft två utvecklingssamtal med en lärare som lovordat mig. Det har vart så otroligt roligt attt få höra vad hon haft att säga. Hon tror på mig! Och hon är inte den enda läraren som gör det. Det är otroligt peppande att veta att dom finns där, att dom tror att jag fixar det och att dom märker skillnad på mitt välmående sen jag gjorde aborten.

När jag sedan berättar för klassisarna om vad lärarna har sagt har jag möts av kommentarer om att det nog var ett peppsamtal för att få oss att fortsätta. Som om jag inte ska ta åt mig av det läraren sagt till mig. Varför sänka ner någon så totalt? Självklart tog jag åt mig, men inte så mycket att det förstörde min vecka. Jag vet ju att det var konkreta saker lärarn la fram! Jag tror faktiskt att jag klarar den här tuffa utbildningen och jag vet att jag kan.