Det är säkert min mens som bråkar med mig nu, men plötsligt blev jag så ledsen. Ibland när jag känner mig värdelös börjar jag tänka på att det skulle vara bättre om jag skulle behållt mitt barn. Då skulle jag iallafall känt mig behövd och älskad. Jag skulle fått älska. Och dom hemska tankarna om att alla skulle minsann få se hur jag skulle klarat mig. I mina kretsar har de flesta barn. Själv är jag snart 27 år och har inga. Det är ovanligt och man blir förbisedd av många, om inte nämna de flesta. Ändå vet jag att min tid kommer. Jag kommer bli superlycklig en dag och då strunta i vad alla tycker, men än är jag inte där. Jag lever för plugget och njuter av singellivet i allra största mån. Men de orden tröstar mig inte just nu. Bara tanken på att inte känna sig tillräckligt älskad gör mig så ledsen.