Vad är det för fel på mig? Ena dagen uppåt som bara den och på ett ögonblick så bara sjunker man ner. Jag påstår mig ha ganska bra självkännedom, men just nu vet jag varken ut eller in. Jag vaknade tidigt på morgonen. Hyfsat pigg och glad. Idag skulle jag ju träffa min vän som jag inte hunnit prata dessmer med på flera månader! :) Tar cykeln de 6 kilometrarna ner till stan och vi träffas på ett café. Det var verkligen jätteskoj att träffa henne på riktigt igen. Vi träffas visserligen nästan varje dag i skolan, men det är inte samma sak. Därefter fikat tog vi en tur på stan där vi träffade en fd lärare. Och ja, jag vet... mitt liv är ganska innehållslöst just nu, men efter det mötet kände jag mig ännu mer förbisedd och värdelös. Och det blev bara värre och värre ju längre vi gick i affärer. När jag sedan tog cykeln hem hade jag lust att börja gråta. Att cykla gick segt. Motvind och jag hade inte kraften. Tanken från förr kom tillbaka. "Jag orkar bara inte ta ett enda steg till". Men ändå gör jag det. Av någon anledning, fråga mig inte vilken, fortsätter jag kämpa fastän det enda jag har lust att göra just då är att ge upp.

Jag vet att jag kan, men jag känner mig inte tillräcklig som person just nu. Jag har ingenting, jag är som ingen. Jag bara lever för plugg och för mig själv. Allt är på sparlåga och jag gillar inte det. Det känns som att allt bara går mot mig själv hela tiden. Egentligen vet jag att det är jag som måste förändra på mig själv. Jag måste ta på mig andra glasögon och se på mig själv på ett annat sätt. Men det är otroligt svårt. Tröstade mig med att köpa en fin sommarklänning som passar min kropp otroligt bra. Nu är jag mest nere för att jag ser pengarna försvinna samtidigt som jag inte gillar att jag tröstshoppar för att känna att jag duger. Så fort jag har möjlighet ska jag gå in på biblioteket och låna en peppande bok och börja jobba på min självkänsla.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Av någon outtalad anledning blev den här bloggen inte kasserad i samband med att livet rullade. Det har gått några år sedan jag skrev något senast, men jag fick vackert påminna mig själv om att packa upp ryggsäcken igen. Då kom tanken på att logga in...

Jag trycker det undan mig, mår rätt bra. Livet är fantastiskt och det är verkligen min tid. Men såhär i allhelgonatid kommer allt ikapp. Bara jag tänker på det så kommer tårarna. Såret rivs upp igen, blöder. Och det gör så ont i hjärtat. Jag gråter p...

Åren rullar på. Idag "firar" jag att jag varit singel i fyra år. Jag saknar honom inte, jag vill inte ha tillbaka honom. Men den där kvällen för fyra år sedan var det något som förstördes. Något gick sönder i mig. Inte bara det med aborten, utan den ...

Årsdagar är dagar då man tar fram minnen. De väcker härliga minnen till liv, de påminner om det jobbiga man gått igenom. Jag går in och läser på bloggen och upptäcker att jag inte alls skrivit så mycket de senaste två åren. Två långa år. Och jag inse...

Mitt i en hektisk period påminner almanackan mig om att det är dags. Dags för den 4:e årsdagen. Jag hänger inte med, jag hinner inte med. Jag vill bara få tid till att stanna upp en stund, tänka till. Och sedan gå vidare. Det som skulle blivit mitt l...