Ett år har gått sen jag tog mitt beslut att förverkliga min dröm genom att fortsätta plugga. Efter alla motgångar börjar jag se klart för mig att jag faktiskt valt rätt väg att gå trots allt. Först var det inte tänkt att jag skulle fortsätta plugga efter aborten. Jag orkade helt enkelt inte fortsätta. Ville bara hem till tryggheten, inte sitta fast i en stad som är för långt borta från familjen. Jag valde iallafall att plugga och här är jag idag. Och hur är det idag? Den här veckan har jag haft två utvecklingssamtal med en lärare som lovordat mig. Det har vart så otroligt roligt attt få höra vad hon haft att säga. Hon tror på mig! Och hon är inte den enda läraren som gör det. Det är otroligt peppande att veta att dom finns där, att dom tror att jag fixar det och att dom märker skillnad på mitt välmående sen jag gjorde aborten.

När jag sedan berättar för klassisarna om vad lärarna har sagt har jag möts av kommentarer om att det nog var ett peppsamtal för att få oss att fortsätta. Som om jag inte ska ta åt mig av det läraren sagt till mig. Varför sänka ner någon så totalt? Självklart tog jag åt mig, men inte så mycket att det förstörde min vecka. Jag vet ju att det var konkreta saker lärarn la fram! Jag tror faktiskt att jag klarar den här tuffa utbildningen och jag vet att jag kan.

 

linn åt

29 maj 2012 11:56

men du ser,jag tycker verkligen att du ska suga åt dig. vad är det klasskamrat du har?? hon/han fick väl inte lika bra uppmuntran så ta
åt av det bra och fina du fick höra.

kram på dig

osynligtarr

29 maj 2012 18:29

Du ser.. jag måste nog ta och jobba på min självkänsla litegrann. Det var säkert ett peppsamtal, men jag vet ju att jag kan det där. Jag är ju inte färdig på ett år, men jag utvecklas ju åtminstone! :)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Av någon outtalad anledning blev den här bloggen inte kasserad i samband med att livet rullade. Det har gått några år sedan jag skrev något senast, men jag fick vackert påminna mig själv om att packa upp ryggsäcken igen. Då kom tanken på att logga in...

Jag trycker det undan mig, mår rätt bra. Livet är fantastiskt och det är verkligen min tid. Men såhär i allhelgonatid kommer allt ikapp. Bara jag tänker på det så kommer tårarna. Såret rivs upp igen, blöder. Och det gör så ont i hjärtat. Jag gråter p...

Åren rullar på. Idag "firar" jag att jag varit singel i fyra år. Jag saknar honom inte, jag vill inte ha tillbaka honom. Men den där kvällen för fyra år sedan var det något som förstördes. Något gick sönder i mig. Inte bara det med aborten, utan den ...

Årsdagar är dagar då man tar fram minnen. De väcker härliga minnen till liv, de påminner om det jobbiga man gått igenom. Jag går in och läser på bloggen och upptäcker att jag inte alls skrivit så mycket de senaste två åren. Två långa år. Och jag inse...

Mitt i en hektisk period påminner almanackan mig om att det är dags. Dags för den 4:e årsdagen. Jag hänger inte med, jag hinner inte med. Jag vill bara få tid till att stanna upp en stund, tänka till. Och sedan gå vidare. Det som skulle blivit mitt l...