Det är något som jag gått och funderat på ett tag. Jag diskuterade saken med en vän och det verkar inte omöjligt att uppnå detta mål, så nu ska jag börja förverkliga en av mina stora drömmar. Förut hade jag inte ens tänkt tanken, men plötsligt blev det så uppenbart att jag måste göra det. Jag har en historia och jag vet att det är svårt att hitta litteratur kring ämnet så nu ska jag göra slag i saken och påbörja skriva min bok! Om den blir färdig och utgiven bryr jag mig inte så mycket om, bara jag får skriva.

Jag står bara på startlinjen. Vissa saker från bloggen kommer jag klippa ut som de är. Vissa andra kommer jag putsa till och ändra. Jag kommer lägga till saker jag inte tagit upp här. Hur som helst kommer det vara min berättelse. Och jag vet att många som gör abort känner eller har känt precis som jag gjort och gör. Och jag vet hur stor betydelse det är att vara medveten om att jag är inte ensam i det jag går igenom.

Jag vill inte glömma, jag kommer aldrig glömma. Men jag kan heller inte tiga. Jag vill öppna ögonen för abortfrågan. Jag är feg, jag vet, men jag vill verkligen ha en förändring i frågan. Det är inte rätt att så många tjejer mår så dåligt efter en abort och att de inte får den stöd de behöver. Det är heller inte rätt, anser jag, att ta livet av en bebis som i nästa vecka skulle haft möjlighet att överleva om den fötts. Jag är för en debatt kring frågan. men boken kommer först och främst handla om min resa som jag gjort. Hur mitt liv och min livssyn förändrades i och med den. Och som sagt, målet är inte att det ska bli en bok i slutändan, men om det blir det så blir jag bara glad. Jag lockas verkligen av att hålla min egen bok i min hand. Och veta att det kom någonting bra av min historia, om inte för andra så för mig själv.

Tips på vad jag kan ta upp och andra funderingar och synpunkter kring ämnet tages tacksamt emot! :)

 

UU

8 juni 2012 19:49

Hej! Tycker du tänker så bra och ska fortsätta med det. För ett år sen gjorde jag abort men jag lär mig aldrig glömma det eller ens förlåta mig själv för det som jag har gjort mot mig och min bebis.

osynligtarr

20 juni 2012 12:06

Hejsan! Tack så mycket, de orden värmer otroligt mycket! Glömma lär man aldrig göra, men försök förlåt dig själv med tiden och istället vända dina erfarenheter till något positivt. Jag känner inte till din historia, men jag vet hur svårt det kan vara att gå igenom en abort. Tampas ofta med min erfarenhet från aborten som ibland blir för tung att bära, men samtidigt är jag så tacksam över allt jag fick lära mig om livet under den perioden. Vetskap som många andra inte har. Vetskapen om värde av ett ofött barn och vetskapen om hur allt som var svart kan få färg och liv igen. Det gör ont, men det kommer göra mindre och mindre ont ju mer man accepterar aborten. Idag är jag stark psykiskt, men hur jag kommer må imorgon har jag ingen susning om. Som dom säger: Kvar finns alltid ärr. Och när det ärret rivs upp och blöder har jag ingen aning om. Jag vet bara att det kommer komma de stunderna när jag inte riktigt hanterar allt och måste få gråta ut. Men jag vet att det kommer bli bättre hur än framtiden kommer te sig... Kramar

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Av någon outtalad anledning blev den här bloggen inte kasserad i samband med att livet rullade. Det har gått några år sedan jag skrev något senast, men jag fick vackert påminna mig själv om att packa upp ryggsäcken igen. Då kom tanken på att logga in...

Jag trycker det undan mig, mår rätt bra. Livet är fantastiskt och det är verkligen min tid. Men såhär i allhelgonatid kommer allt ikapp. Bara jag tänker på det så kommer tårarna. Såret rivs upp igen, blöder. Och det gör så ont i hjärtat. Jag gråter p...

Åren rullar på. Idag "firar" jag att jag varit singel i fyra år. Jag saknar honom inte, jag vill inte ha tillbaka honom. Men den där kvällen för fyra år sedan var det något som förstördes. Något gick sönder i mig. Inte bara det med aborten, utan den ...

Årsdagar är dagar då man tar fram minnen. De väcker härliga minnen till liv, de påminner om det jobbiga man gått igenom. Jag går in och läser på bloggen och upptäcker att jag inte alls skrivit så mycket de senaste två åren. Två långa år. Och jag inse...

Mitt i en hektisk period påminner almanackan mig om att det är dags. Dags för den 4:e årsdagen. Jag hänger inte med, jag hinner inte med. Jag vill bara få tid till att stanna upp en stund, tänka till. Och sedan gå vidare. Det som skulle blivit mitt l...